Text & foto: Sofia Jern
Den kenyanske massajen Joseph Ole Momposhi trodde länge att urfolken i Kenya var ensamma om sin status i samhället. År 1999 träffade han en samisk kvinna i Finland. Samen hade hört massajen sjunga och blivit rörd till tårar – sången påminde om jojken. I dag har Momposhi ett mål i livet: att förena urfolk världen över.
– Det gör ont att se detta hända en nation av ett en gång så stolt folk. Min stam, massajerna i Kenya och Tanzania, en gång i tiden kallade ‘härskarna över östra Afrika’, föds nu till en generation tjänstefolk.
Orden tillhör Joseph Ole Momposhi, en massajman från sydvästra Kenya. Hans folk har under de senaste åren lidit avsevärt på grund av den torka som härjar i östra Afrika – den värsta på 60 år befarar FN. Momposhi är en man som besitter en stor integritet. Han talar lugnt och bryter inte blicken medan han lyssnar. Väl medveten om sin omgivning och om det finländska sättet att inte utbyta överdrivet många artighetsfraser låter han mig njuta av det storslagna landskapet när jag besöker honom. Klockan är nio på morgonen och vi har gått upp till stenberget ovanför hans hus i Mapashi. Momposhi har redan varit vaken i några timmar. Han sitter i tysthet och betraktar landskapet.
Njuter du av tystnaden? Frågar han och jag svarar ja. Jag tänker att det inte är konstigt att massajen har ett stort inflytande på sitt eget folk. Han iakttar sin omgivning med ett lugn – och han lyssnar. I sin hand har han en kopp svart kaffe. Precis som en finländare, säger han med ett leende.
Momposhi arbetar för att hjälpa sitt eget folk, och inspiration hittar han hos andra kulturer – kenyanska stammar, det finländska folket och samerna i Lappland. Han föll för den finländska kulturen efter att han träffade finländare i Kenya på 90-talet. Sedan dess har han besökt landet två gånger.
Torkan påverkar massajerna i södra Kenya. Boskap dör och vattnet sinar. Samtidigt går folket igenom ett generationsbyte där gamla traditioner ställs mot nya tankebanor.
– Jag tycker det är viktigt att lära sig nya sätt att leva. Det är bra att inspireras av andra kulturer, så som den finländska. Då britterna kom till Kenya var massajerna vaksamma mot dem. Vi var en krigarkultur och de äldste ville inte att våra unga krigare skulle gå i skolan. Jag vill att de äldre massajerna ska inse att utbildning är något gott. Den behöver inte utplåna vår egen kultur.
Enligt Momposhi pågår det i dag en intern konflikt inom stammen där gamla traditioner sätts mot nya tankesätt.
– Att ett helt år tas av de unga pojkarna för att utbilda dem till krigare gör att många unga pojkar väljer bort skolan. En del av de äldste i vårt samhälle tror att skolan skulle ersätta våra egna traditioner. Men jag är inte så säker på att alla våra traditioner, till exempel kvinnlig könsstympning, är så nyttiga.
Kvinnlig könsstympning är förbjuden i kenyansk lag, men förekommer ändå – bortom de offentliga blickarna. I Kenya försvarar massajerna sina rättigheter och traditioner och enligt Momposhi finns det en fin linje mellan att bevara en tradition och ha nytänk. Massajerna ska kunna leva enligt sina traditioner, men det ska inte gå ut över de mänskliga rättigheterna.
Frågan om landrättigheter förenar urfolken
I dag kämpar massajerna för att få tillbaka de landområden som spjälkades upp av britterna och tilldelades andra stammar. Massajledare yrkar nu på de områden som ännu borde returneras till massajerna.
– Nu drivs mitt folk till de torraste och minst bördiga markerna. Vårt ursprungliga land delas upp under början av 1900-talet och har ännu inte återlämnats på grund av den markpolitik som drivs av den kenyanska regeringen – ett arv från den koloniala tiden.
Frågan om landrättigheter är något som ofta förenar ursprungsfolk världen över. I Lappland befarar samerna att projektet ishavsbanan, som redan en gång lagts på is, kommer genomföras. Ett avtal för privat finansiering har redan undertecknats. Ishavsbanan hotar renskötseln eftersom den skulle dela de östra renskötselområdena itu. Järnvägen skulle ha en negativ inverkan på samekulturen.
Momposhi själv besökte Finland för första gången 1999.
– Det fanns stora kulturella skillnader att vänja sig vid. Det som gjorde mig glad var det stora intresset finländska ungdomar visade gentemot massajerna och för Kenya överlag. För vissa är vi kanske en främmande kultur och jag tror det är lärorikt att kunna ta del av varandras kulturer.
Ändå är det samerna som massajen minns bäst från sitt besök i Finland. Han beskriver den stund då han för första gången hörde samernas jojk som något omvälvande. Det första mötet med en same förändrade Momposhis värld. I dag drömmer han om att få träffa fler av världens ursprungsfolk – en position i samhället han länge trodde urfolken i Kenya var ensamma om.
– Jag och en grupp massajer hade uppträtt med våra traditionella sånger då en samisk kvinna kom fram till mig, berörd och näst intill i tårar. Jag hörde samernas jojk och kände genast igen det. Vi sjunger till korna på ett liknande sätt.
Han hann aldrig besöka samerna i deras hemtrakter under sitt besök i Finland. I stället tog han del av foton, videor och allt han kunde komma över som berättade om samerna.
– Jag kände att massajerna och samerna hade en koppling. Sättet de klär sig, sjunger och lever påminner mycket om mitt folk. Det finns ett folk där uppe som är precis som oss. Nu vill jag veta varför vi är så lika. Jag vill också att en same ska få uppleva mitt folk och vår kultur.
Momposhi redogör för sin dröm att få bjuda en same, och möjligen andra urfolk, till massajland i Kenya. Men det var arhuacofolket i Colombia som Momposhi fick kontakt med först. I Colombia jobbar Norey Maku Quigua och Dunen Kaneybia Muelas för urfolkens rättigheter. Exploatering av det landområde arhuacofolket håller kärast, Sierra Nevada de Santa Marta, hotar urfolkets kultur och levnadssätt. Turism, megaprojekt och utfärdandet av brytningslicenser för att utvinna kolväte hotar urfolkens områden i Colombia.
Kenya har inte ratificerat ILO:s konvention nr 169 om urfolk och stamfolk – en konvention som ska kunna trygga till exempel landrättigheterna för urfolk. Colombia har däremot godkänt konventionen, men än finns det mycket att jobba för för att konventionen ska följas. Landrättigheterna har också varit en av de frågor som gjort att ratificeringen av konventionen bordlades i Finlands grundlagsutskott år 2015. Konventionen har varit vilande i Finland sedan dess – men under SFP:s partidag i juni meddelande justitieminister Anna-Maja Henriksson i sitt inledningstal att en ratificering av konventionen återigen ska utredas.
I dag jobbar arhuacofolket och massajerna för att sprida information, samla historier och försvara sina folks rättigheter tillsammans med urfolk världen över. Momposhis dröm återstår att uppfylla: att få vandra med andra urfolk i deras områden.
I Mapashi börjar det nu vara lunchtid. Momposhi fyller min skål med nykokt ris. Jag tittar ner i maten medan han häller på en sås som består av sönderkokta potatisbitar – ett nytt koncept för mig. Jag frågar honom vad massajerna traditionellt brukar äta när han stannar upp i sitt serverande och staplar fram två ord på ett språk han försöker lära sig.
Liha och maito, säger han och tittar sedan undrande på mig. Vad är majs på finska?
Projektet ‘Walk With Our People’, som Momposhi initierade, strävar till att samla, i första hand, massajerna, arhuacofolket och samerna för att knyta dessa urfolk samman.
Läs mera:
www.walkwithourpeople.com
Facebook
Instagram
Twitter
