Hösten 2017 fick #metoo stor spridning. Somliga förvånades över hur otroligt utbrett det är med sexuella trakasserier och övergrepp, för andra (läs: för en stor mängd kvinnor) var det en verklighet som äntligen uppmärksammades.
Text: Anita Westerholm, SU:are och vice ordförande för Svenska Kvinnoförbundet
Foto: Sofia Jern
Tillsammans höjdes rösterna för förändring, för ett samhälle där vi inte blundar för att den kroppsliga integriteten kränks utan där vi gör det som står i vår makt för att samtliga individers självbestämmanderätt över sina kroppar förverkligas. En boll sattes i rullning.
För att en förändring ska fås till stånd behövs det åtgärder av olika slag, och av betydelse är bland annat vilken signal som sänds ut genom lagstiftningen. Det är knappast en tillfällighet att diskussionen kring en revidering av tjugonde kapitlet i strafflagen, och i synnerhet dess första paragraf, åter tog fart och är aktuell. Under den senaste tiden har rekvisiten för våldtäkt diskuterats och debatterats såväl bland rättslärda som i den politiska diskussionen.
Det som diskuterats och diskuteras är om det i SL 20 kap. 1 § ska stadgas om ett samtyckeskrav, det vill säga om det tydligt i lagtexten ska framgå att det är fråga om våldtäkt i de fall där samtycke till samlag inte givits av delaktiga parter och att man därigenom går in för ett annat skrivsätt av våldtäktsbestämmelsen. Man kan tycka att det borde vara en självklarhet att sex och sexuellt umgänge ska baseras på samtycke år 2019!
I dag finns det en risk att offer inte vågar tro på en fällande dom om inte synligt våld kan påvisas och som en följd låter bli att anmäla.
I flera europeiska länder, exempelvis Sverige, Island, Storbritannien och Tyskland, definieras våldtäkt redan utifrån bristande samtycke. Inom internationell rätt har man under de senaste åren flera gånger poängterat att frånvaron av samtycke vid samlag ska vara straffbart. Till all lycka ser det ljust ut för oss som vill se att våldtäkt definieras utifrån bristande samtycke, och inte bara utifrån våld, hot om våld eller att gärningspersonen utnyttjar någon i ett hjälplöst tillstånd till följd av till exempel medvetslöshet, sjukdom eller funktionsnedsättning.
Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) har framhållit att en samtyckeslag skulle vara viktig för att sänka tröskeln för att anmäla sexualbrott, och sexualbrottslagstiftningen och en revidering av den är högaktuell i Finland. För tillfället arbetar en arbetsgrupp vid justitieministeriet med att ta fram ett utkast som väntas vara klart våren 2020. Under denna regeringsperiod torde därmed vår eftersläpande sexualbrottslagstiftning rättas till.
Det måste göras satsningar på förebyggande arbete och för att stärka myndigheternas kompetens när det gäller sexualbrott och hur man bemöter offren.
En lagändring där våldtäkt definieras utifrån bristande samtycke skulle tydligt signalera att den sexuella självbestämmanderätten inte under några omständigheter får kränkas. Det är fråga om sex endast då samtliga deltar av fri vilja. En lagändring skulle även vara mer i linje med den finländska värdegrunden och förutspås ha en normativ inverkan. I dag finns det en risk att offer inte vågar tro på en fällande dom om inte synligt våld kan påvisas och som en följd låter bli att anmäla. Att lagen tydligt signalerar att det är fråga om våldtäkt om inte samtycke givits kan därmed leda till att offer känner ett större mod och mindre skuld och på så vis kan även anmälningsbenägenheten stiga.
Nu får vi tålmodigt invänta vad arbetsgruppen för fram. Trots att man skulle vilja se en lagändring så fort som möjligt är det ändå av stor vikt att beredningen får ta den tid den behöver för att garantera rättssäkerheten och uppnå det resultat som är mest ändamålsenligt för att uppnå kriminaliseringssyftet. För att fler våldtäktsbrott ska anmälas, anmälningarna ska leda till åtal och för att offer ska få upprättelse bör även andra åtgärder vidtas. Om man tror att endast lagändringen skulle leda till att märkbart flera offer får upprättelse finns det risk för besvikelse. Förutom att våldtäkt ska definieras utifrån bristande samtycke måste det bland annat göras satsningar på förebyggande arbete och för att stärka myndigheternas kompetens när det gäller sexualbrott och hur man bemöter offren.
