Konsten är till för att nå ut till andra öar som sitter ensamma i ett hav av tankar. Att dela med oss av det som pågår i våra liv, och märka att det väldigt ofta liknar det som pågår i andras liv, skriver Anna Hellberg i Libers ledare.
Bild: Marie Krogius
Liber nr: 1/2020
Har du sett filmen Dead poets society? Det är en av de där klassiska, underbara filmerna med Robin Williams. I början av filmen finns en scen där klassen på en sträng pojkskola läser om hur man kan mäta värdet på en dikt. “En dikts värde hittas i produkten av två komponenter: hur perfekt diktens innehåll är uttryckt och hur relevant det innehållet är. Lägg dessa två komponenter på en x-axel och en y-axel, och du har räknat ut diktens värde.” Scenen slutar med att läraren John Keating, som spelas av Williams, kallar mätningssystemet för ett finare ord för bajs och låter eleverna riva bort hela stycket ur sina skolböcker. Poesi kan inte mätas med en matematisk formel.
På de sista sidorna i den här tidningen hittar du en artikel med skådespelaren Siri Fagerudd och regissören och dramaturgen Kaya Pakaslahti. Under vår intervju snackade vi om budskap bakom den konst de skapar och om konstnärens ansvar att representera olika grupper av människor. På det sättet är konst och politik lika. Genom konst kan man öppna upp människors ögon för andra och främja åsikter som kan förändra världen. Men ändå är konst inte politik.
Keating kallar mätningssystemet för ett finare ord för bajs och låter eleverna riva bort hela stycket ur sina skolböcker.
Keating lät inte skolpojkarna riva ut sidan bara på grund av den matematiska formeln, utan för att konst är mycket mera än perfekta rim eller samhälleligt relevant innehåll. Konst finns inte bara till för att föra en agenda. Därför är det problematiskt när man kräver samma mått av korrekthet och relevans av konsten som man gör av politiken. Förstå mig inte fel, relevans och korrekt representation är otroligt viktiga saker som konstnärer måste ta ansvar över. Men de är inte kärnan i konsten.
Så nu bjuder jag på min gissning om vad den kärnan egentligen är. I tv-serien Skam säger skolhälsovårdaren åt Isak att varje människa är en ensam ö, och den enda bron mellan öarna är ord. Jag tror man kan se “ord” i sin bredare bemärkelse, som all konst. Man använder ord för att dela någonting om sig själv, på samma sätt som man använder en dans, en skulptur eller en melodi.
Det räcker att någon förstår och känner sig lite mindre isolerad.
Konsten är till för att nå ut till andra öar som sitter ensamma i ett hav av tankar. Att dela med oss av det som pågår i våra liv, och märka att det väldigt ofta liknar det som pågår i andras liv. På samma sätt som jag i den här texten använder filmer och serier du kanske sett för att förklara min poäng, använder konstnärer bekanta bilder, former, händelser, ord eller toner för att förklara sina poänger.
Nu kan det hända att du inte har sett Dead poets society – eller ens Skam – och då går just de här referenserna dig kanske förbi. Precis som alla inte förstår sig på all konst. Men det räcker att någon förstår och känner sig lite mindre isolerad. Just det gör konsten så värdefull. Den påminner oss om att vi inte är ensamma.
