Artificiell intelligens. Orden får mångas ögon att gnistra till, medan de ger andra en djup rynka mellan ögonbrynen. Det råder ingen tvivel om att datorer och algoritmer kommer att ändra – och redan har ändrat – vår verklighet på ett grundläggande sätt. De kan göra mycket som människor kan, men betydligt snabbare och bättre. Men kan de skapa nytt och vara kreativa?

Kan datorer bli bättre konstnärer än vi?


Text: Anna Hellberg
Bild: Marie Krogius och Unsplash

 

Det började med ett kapitel jag stötte på i boken 21 tankar om det 21:a århundradet. Yuval Noah Hararis tredje bok ger både tröst och massor av missmod inför framtiden. Trots författarens insikter får man en känsla av att framtiden är väldigt oklar. Det kan gå si, men det kan lika väl också gå så. Harari skriver om vilka yrken som kommer att finnas kvar om x-antal år när AI har tagit över världen. Till exempel tror han att läkare knappast behövs i lika stor utsträckning i framtiden, men att vårdyrket däremot kommer att fortsätta bemannas av människor också i framtiden. Han är varken en domedagsprofet eller särskilt nådigt mot någon.

Den stora chocken för mig kom vid kapitlet “Mozart i maskinen”. Jag har alltid tänkt att robotar åtminstone inte kan rå åt de kreativa jobben, särskilt konstnärsjobben. Datorer kan väl inte känna känslor, och konst skapas och upplevs uttryckligen genom känslor. Men nu skriver Harari att maskiner kan läsa av och analysera männsikors biokemiska processer och därmed deras känslor – och dessutom göra det mycket bättre än mänskliga konstnärer. Konstnärer kan visserligen analysera sina egna känslor och uttrycka dem med suverän skicklighet, men datorer kan lära sig analysera varje specifik människas specifika känsla i en viss stund, och skapa något som resonerar bara med henne just då.

“Kommer Sibelius-Akademin och Lärkkullas Pop och rock -linje
ersättas av ett datorcenter någonstans?”

Musik är en särskilt bra konstform för AI, menar Harari, för både konsten (ljudvågorna) och hur de mottas (reaktioner i hjärnan och kroppen) kan beskrivas matematiskt. Kommer alltså Sibelius-Akademin och Lärkkullas Pop och rock -linje ersättas av ett datorcenter någonstans? Det är ingen nyhet att det som tidigare krävde en hel orkester i dag kan skapas av en enda musikproducent med sin dator, men åtminstone har skaparen varit en människa och datorn endast ett redskap. Är nu också kompositörerna och skaparna hotade?

Jag stämmer träff med Perttu Haapanen, en kompositör som passat på att alliera sig med datorerna innan det blir för sent. Haapanen använder programmering och algoritmer för att skapa musik och konst. Han komponerar en hel del för körer och orkestrar men använder sig också av elektroakustisk musik, det vill säga konstmusik med elektroniskt genererat material och ofta inspelade vardagsljud. Han gör också videor i samband med en del av musikverken.

Senast använde Haapanen sig av elektroakustik och programmering i ett verk för Akademiska Damkören Lyran, där han med hjälp av sökningar från internet hittade ord kopplade till klimatförändringen. Sökningen resulterade i listor med ord som han filtrerade på olika sätt och använde som text i körverket. Själva kompositionen kom också till på ett spännande sätt. Musiken baserar sig på ett känt videoklipp av amerikanska politikern Sarah Palin på ett motorcyckelevenemang där hon säger “I love that smell of the emissions” (jag älskar lukten av utsläpp). Haapanen modifierade och drog ut på ljudet i videon tills det bildade harmonier som han använde som utgångspunkt för kompositionen.

 

Haapanen har studerat elektroakustisk musik i Paris, men var redan före det intresserad av att kombinera programmering med konst. Det som fascinerar Haapanen är tanken av att skapa musik genom att bara trycka på en knapp. Tyvärr är verkligheten en annan. Att blanda in datorer och programmering i processen ökar oftast avsevärt på arbetsbördan. Åtminstone i dagsläget.

En annan fascination är hoppet om att datorn skulle överraska och hitta på något nytt, men oftast är överraskningarna så många och slumpmässiga att de inte känns som överraskningar längre. Ett viktigt kriterium för bra konst är just överraskningarna, menar Haapanen. Han vill se och höra sådant som han inte sett eller hört tidigare, men det krävs också element som är igenkännbara så det finns något att greppa. Och det verkar som datorer har svårt att hitta den balansen. Antingen är allt totalt slumpmässigt eller för förutsägbart.

Haapanen tror ändå att man inom en snar framtid kan ha maskiner som framgångsrikt replikerar musik som redan existerar. Till exempel kan man snart lyssna på musik som liknar Mozarts kompositioner, men som inte är någon av dem. Däremot tror Haapanen att det ännu är en lång tid kvar före maskiner kan skapa något alldeles nytänkande.

“Det finns någonting med att ha en kropp
som datorer inte kan förstå.”

Kompositörer och andra konstnärer är alltså inte i någon akut fara att mista sina jobb till datorer, om vi ska tro Perttu Haapanen. Men han säger att teknologin kan skapa en större press på konstnärerna. Han hoppas att utvecklingen utmanar konstnärer att fly från trenderna och hålla sig steget före maskinerna. Men för att göra det måste man komma ut ur sina arbetsrum och våga kombinera olika konstformer mera.

Hur är det med dem som uppträder med musik då? De som redan kan ersättas av en producent med sin dator? Ingen fara där heller. När oändliga mängder musik finns tillgängligt digitalt blir den levande konsertupplevelsen alltmer värdefull, säger Haapanen. En människas uppträdande är alltid lite imperfekt, och det har sin charm. Spelandet eller sjungandet är kroppsligt och Haapanen tror det finns någonting med att ha en kropp som datorer inte kan förstå. Rytmen i musiken är starkt kopplad med vår kroppslighet, till exempel andning och hjärtslag.

Dessutom är en artist mycket mera än sin musik. Artistens personlighet och liv är ofta minst lika viktigt. Alltså det som gör dem mänskliga.