Den gör att jag har nedsatt muskelfunktion i nedre extremiteterna och därför en lätt gungande gångstil. Ibland använder jag rullstol eller promenadstavar utomhus och på grund av min nedsatta balans behöver jag någonting att luta mot när jag står stilla på plats och ställe.
Text: Julia Back
Samtidigt har jag också osynliga faktorer och ärr som påverkar min funktionsförmåga. Jag är en perfektionist som lever med en släng av prestationsångest. Tidvis upplever jag social ångest och högkänslighet. Jag förlorade min pappa i cancer som sjuttonåring och jag har genomlevt en depression. De här sakerna syns det inte att jag bär på och således är det den fysiska funktionsnedsättningen som oftast uppmärksammas mest. Med tiden har jag blivit van och till och med okej med att den finns och syns; jag uppskattar när människor vågar fråga om och diskutera mina utmaningar. En situation där jag dock önskar att min funktionsvariation hade varit osynlig är när jag söker arbete.
Vi som lever med synliga funktionsvariationer har en klar nackdel i jobbsökningsprocessen, eftersom våra chanser att få ett jobb är förhållandevis små hur vi än gör. Nämner jag i min ansökan att jag har vissa begränsningar och specialbehov är risken stor att man inte vågar eller rentav vill anställa mig. Nämner jag det inte i ansökan så är risken stor att jag anses vara oärlig, när det förr eller senare ändå kommer fram att jag inte orkar stå långa stunder i sträck eller att jag behöver ha regelbunden tillgång till toalett på grund av inkontinensbesvär. Så hur gör jag nu när de flesta arbetsgivare föredrar digitala rekryteringsprocesser? Nämner jag mitt handikapp, eller låter jag bli att berätta om just den inte så lilla detaljen och istället överraskar intervjuare vid ett senare tillfälle ifall jag går vidare?
Jag har svårt att tacka nej till uppdrag och sätta gränser, för jag är rädd att orsaken skulle antas vara ryggmärgsbråcket.
Övergången till elektroniska arbetsansökningar är en svår utmaning. Att jag inte längre ges möjlighet att träffa en potentiell arbetsgivare och personligen berätta om min funktionsvariation, samt mina styrkor och min arbetsförmåga trots denna, minskar rejält på mina chanser att bli anställd. Inte alltför länge sedan valde jag att åka för att lämna in ansökningsbrev och cv personligen, trots att jag noterat att rekryteringen sker digitalt. Detta på grund av orsakerna jag just nämnde. Då blev jag, utan att få träffa chefen på arbetsplatsen eller ens lämna ifrån mig min ansökan, direkt hänvisad till företagets hemsida och den elektroniska blanketten.
I dag är jag hela 22 år gammal, men kan fortfarande få välmenade komplimanger om hur duktigt jag går – en färdighet jag lärde mig som treåring. Förstås inser jag att kommentarerna sägs med de bästa av intentioner, men jag kan inte låta bli att känna att de hade fått stanna i året 2001. I takt med att jag blivit äldre har behovet av och viljan att kompensera för min nedsatta fysiska funktionsförmåga också vuxit sig större. Denna kompensering tar sig uttryck genom att vilja vara framåt, driven, öppen och nyfiken, ansvarstagande och visa att jag klarar av att ha många bollar i luften.
Sanningen är dock föga överraskande att jag inte orkar vara en driven och energisk mångsysslare hela tiden. Jag har lekt med tanken att pussla ihop studier, deltidsjobb, diverse frivillig- och välgörenhetsuppdrag inom tredje sektorn samt mitt engagemang i politiken. Snabbt kom insikten att jag bara är människa och att en sådan arbetsbörda i mitt fall skulle vara omänsklig. Just nu är studierna och politiken det som jag vill prioritera. Frivilligarbetet gör jag i mån av möjlighet och ork och drömmen om ett deltidsjobb lägger jag på hyllan ett tag.
Jag har svårt att tacka nej till uppdrag och sätta gränser, för jag är rädd att orsaken skulle antas vara ryggmärgsbråcket. Det sista jag vill är att någon ska tro att jag inte klarar av saker och ting på grund av det. De facto har jag sökt jobb och fått avslag med precis den motiveringen. Den lindades såklart in i bomull, men budskapet var för mig tydligt; det är troligt att arbetsuppgifterna skulle vara för tunga för dig. Utan att rekryteraren ens träffat mig eller gett mig en chans att visa vad jag faktiskt går för.
Vore jag allsmäktig för en dag skulle jag radera alla förutfattade meningar vi människor har om varandra. Jag skulle ge oss alla förmågan att alltid bemöta nya människor och nya möjligheter med ett öppet sinne. Det är något av det finaste man kan göra.
