”Man förväntas öppna gamla sår och öppet blöda framför publik i hopp om att det ska övertyga åskådarna om att rasismen är verklig och skadlig.”
Text: Jasmine Kelekay, Department of Sociology, University of California, Santa Barbara
När jag blev ombedd att skriva denna text som specifikt skulle rikta sig till er blev jag överraskad över blandningen känslor det väckte hos mig. Jag blev positivt överraskad och glad, för att det var första gången jag fått en förfrågan om att producera någonting som uttryckligen skulle vara för er – rasifierade finlandssvenskar, lika som jag. Det handlade inte om att skriva en text som skall upplysa det vita majoritetssamhället om rasism. Det handlade inte heller om att skriva en text som skulle förklara finlandssvenskheten för rikssvenskar, finnar, eller exempelvis amerikaner (“det är typ som franska kanadensare, men samtidigt inte”, brukar jag försöka förklara utan att ge en hel historieföreläsning). Och som jag så ofta får göra i sociala sammanhang så handlade det inte heller om att förklara för finskspråkiga rasifierade att rasifierade finlandssvenskar också existerar. Det var första gången som jag blivit ombedd att skriva utifrån mitt perspektiv som en rasifierad finlandssvensk person till andra rasifierade finlandssvenskar. Det var första gången som jag har känt att vi som grupp blivit sedda.
Men på samma gång som jag inombords smått firade denna synlighet, greps jag plötsligt av en slags ängslighet. Skulle de som jag skriver detta för ens känna igen sig i mina erfarenheter och perspektiv? Även om en livstids erfarenhet av att förklara min existens till människor i min omvärld har gjort mig säker på vem jag är som en individ så vet jag väldigt lite om hur rasifierade finlandssvenskar navigerar världen som en grupp. Som en sociolog är jag tränad att analysera världen i termer av förhållanden mellan individen, sociala strukturer och historien. Men när det kommer till rasifierade finlandssvenskar finns det knappt någon litteratur att referera till, ingen statistik att citera och få kulturella representationer att analysera. Vare sig vi talar om det finländska majoritetssamhället, det finlandssvenska minoritetssamhället, eller det rasifierade minoritetssamhället i Finland så lyser vi och våra berättelser med vår frånvaro. Vad jag då sitter kvar med är en mera personlig analys än min disciplinerade hjärna är bekväm med. Men icke desto mindre sitter jag här. Det jag vill dela med mig är några tankar om hur det kan vara att navigera det finländska samhället som en slags dubbelminoritet, och hur jag hoppas att den historiska stunden vi lever i kan ge oss nya öppningar för att ta plats, göra våra röster hörda, och utveckla en både bredare och djupare gemenskap sinsemellan.
Att leva i en vit värld
Att leva i Det globala nord där vithetsnormen dominerar medför att man som ”den rasifierade” ofta finner sig i situationer där man måste förklara och till och med försvara sin existens och sina erfarenheter för andra. Vi alla är rasifierade i en postkolonial värld – oavsett av hur vi rasifieras – men vithetsnormens hegemoni innebär att bara vi som rasifieras som icke-vita är tvungna att bearbeta rasifieringens konsekvenser i vår vardag. Utöver att vi i tidig ålder måste lära oss att hantera rasism i både dess uttryckliga och mera implicita former, så lär vi oss också att vi måste upplysa andra (läs: vita) om rasism. Det innebär ofta att man både ska vara så tydlig och omfattande som möjligt för att bryta ner den rådande omedvetna okunskapen bland det vita majoritetssamhället, men att man också ska formulera sig så försiktigt som möjligt för att inte provocera fram defensiva känslor som kan leda till att åhöraren inte vill lyssna. Jag gissar att många av er är bekanta med denna börda av att alltid måsta ta den här lärarrollen. Att måsta utbilda sina egna lärare, sina kamrater, sina kollegor, och – för dem av oss som har en vit förälder eller är adopterade – till och med våra egna familjer.
Många av oss är vid vuxen ålder redan proffs på att svara på frågor om var man ”verkligen kommer ifrån” när svar som Helsingfors eller Vasa inte anses tillfredsställa utfrågarens nyfikenhet. Många av oss har också erfarenhet av att måsta bidra med någon sorts ursprungshistoria vari vi också förväntas kunna svara på frågor om våra föräldrars livserfarenheter och beslutstagande från långt innan vi föddes. Även om frågor som dessa ofta har goda intentioner med syfte att lära känna oss som individer så etablerar de också oss som främlingar i grund och botten. En annan roll vi ofta förväntas agera är den som representant för de andra etniciteter, nationaliteter, eller religioner vi tillhör. Även om det kan vara en del av ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter och perspektiv, så händer det också att man förväntas kunna svara på helt orimliga frågor. Man kan bli ombedd att tolka Islams syn på det ena, eller att förklara varför någons gambiska väninna gjorde det andra. I sammanhang där rasism är på tapeten förväntas man ofta agera som någon slags livserfarenhetsexpert. Man förväntas öppna gamla sår och öppet blöda framför publik i hopp om att det ska övertyga åskådarna om att rasismen är verklig och skadlig. Många gånger är det den enda roll man får ha. Jag har intervjuat musiker som klagat på att de från journalister oftare får frågor om deras erfarenheter med rasism än deras musik. När jag själv blir intervjuad vill man oftast höra om mina personliga erfarenheter med rasism och inte min analys som forskare i sakfrågan. Dessa är några av de sätt på vilka vi ofta samtidigt står ut som hyper-synliga och förblir osynliggjorda i vita rum.
Att vara en dubbelminoritet
Förutom de sätt som vithetsnormen osynliggör oss i det vita majoritetssamhället så är vi också utsatta i det finlandssvenska minoritetssamhället. Det finns mycket färre av oss i Svenskfinland jämfört med det finska majoritetssamhället, vilket också betyder att vi mera sannolikt finner oss som ”den enda” i rummet. Att Svenskfinland också är geografiskt utspritt betyder att vi har färre chanser att umgås med andra som liknar oss själva. Möjligheten till gemenskap kompliceras dessutom genom att vi såklart har en rad olika erfarenheter och identiteter utöver att vara rasifierade i Svenskfinland. Vår relation till finlandssvenskheten påverkas av dessa andra variabler; om vi har blandat ursprung och en finlandssvensk förälder, om vi själva har invandrat, om våra föräldrar invandrat och integrerat sig på svenska, eller om vi är adopterade. I fallen där vi också har en koppling till andra kulturer och språk påverkas relationen till finlandssvenskheten ytterligare. Frågan om huruvida det går att tala om en kollektiv identitet bland rasifierade finlandssvenskar är därför komplicerad på många nivåer, inte minst för att vi inte har tillgång till många gemensamma utrymmen.
Där jag växte upp i östra Helsingfors var jag lyckligt lottad att kunna se människor som såg ut som mig i min omgivning. Men eftersom jag gick i en svensk skola var jag ändå en av väldigt få rasifierade i min lågstadieskola och ”den enda” med afrikanskt ursprung i min årskurs. Medan jag identifierade mig som finlandssvensk och kände att det var naturligt att gå i skola på svenska, blev jag genom att umgås med andra rasifierade utanför skolan också mer och mer medveten om gemenskapen som fanns i de finskspråkiga skolorna som jag gick miste om. Att gå miste om denna kollektiva identifiering har gjort att många av oss fått kämpa med vår identitet och självbild, samt ökat våra erfarenheter av minoritetsstress.
Denna stress, också kopplad till diskrimineringen jag upplevde, ledde till att jag till sist valde att byta till en internationell finsk skola med en engelskspråkig linje. Äntligen var jag inte den enda rasifierade i klassrummet. Jag fick gå i skola med andra etiopier jag vuxit upp med och andra svarta tjejer jag kände från mitt basketlag. Jag trodde att den nya omgivningen äntligen skulle ge mig den tillhörighetskänsla jag saknat. Men jag bemöttes av en annan slags minoritetsstress – plötsligt var jag den enda finlandssvenska studenten i skolan.
Trots att min finlandssvenskhet inte var synlig så påverkade den ändå hur jag förhöll mig till min omgivning. Som flerspråkig; svensk-, amharisk-, och engelsktalande var anpassningen till mitt nya undervisningsspråk inte ett problem, men däremot kom mina bristande kunskaper i finska, och kulturen i fokus. Som tur var flera av mina klasskamrater också så kallade ”third culture kids”. Det gav mig en känsla av samhörighet och lindrade min skam över att varken förstå mig på eller passa in i det finska sammanhanget. Men samtidigt fattades ändå en igenkänning av min erfarenhet som finlandssvensk. Att jag inte kunde flytande finska, till exempel, tolkades automatiskt som en indikation av att jag var en nyanländ invandrare i stället för att jag möjligtvis var finlandssvensk. Detta upplever jag ständigt än idag.
Förutom att rasifierade finlandssvenskar är minoriteter inom finlandssvenska sammanhang så befinner vi oss också i den konstiga situationen att vi också ofta förblir osynliga inom rasifierade rum i Finland. Födseln av en ny slags POC-rörelse i Finland under det senaste decenniet har givit oss flera förebilder som kanske för första gången förkroppsligar våra erfarenheter av rasifiering, men dessa är fortfarande förankrade i det finska kulturella och politiska livet.
Det är inte förvånande, eftersom majoriteten av finländare och därmed också majoriteten av rasifierade finländare är finskspråkiga. Majoriteten av utomeuropeiska invandrare har integrerat sig i det finskspråkiga majoritetssamhället, och därför är också majoriteten av så kallade ”andra generationare” finskspråkiga. Liksom majoriteten av finlandssvenskarna i min generation, framförallt i Nyland, är de flesta rasifierade finlandssvenskarna också tvåspråkiga, om inte flerspråkiga. Men att vara finlandssvensk innebär ju mera än att bara tala svenska som modersmål. Detta förstod jag inte förrän jag började befinna mig i finska rasifierade rum och insåg att jag fortfarande upplevde en slags utanförskap. Jag var tvungen att hålla en del av mig i skymundan för att kunna passa in och ta del av den gemenskapen som erbjöds.
Att våga ta plats
I finlandssvenska diskussioner brukar det hävdas att det är enklare för invandrare att integrera sig i det finlandssvenska samhället. Det argumenteras bland annat att det är för att svenska är ett lättare språk att lära sig och att det är lättare att etablera sig inom ett minoritetssamhälle. Denna tanke tar dock inte i beaktande att invandrare som integrerar sig i Svenskfinland och rasifierade finlandssvenskar kan komma att uppleva dubbla utmaningar i majoritetssamhället. Vi bemöter diskriminering på basen av att vi är rasifierade, men vi saknar också ofta det sociala kapitalet för att navigera det finska majoritetssamhället på samma sätt som våra finsktalande rasifierade kamrater gör.
Det sägs också att det är lättare att integrera sig i Svenskfinland för att det ska vara mindre rasistiskt än det finländska samhället i övrigt. Detta argument vilar på förutsättningen att finlandssvenskar är mindre rasistiska på grund av att de själva hör till en minoritet. Men även om finlandssvenskar upplever diskriminering i det finländska majoritetssamhället så rasifieras de som vita och har internaliserat vithetsnormen lika som andra finländare. Även om finlandssvenskar i princip kunde utnyttja sitt minoritetsperspektiv för att bygga djupare förståelse för utsatta grupper och agera solidariskt så används finlandssvenskars minoritetsstatus ofta som en sköld för att avfärda diskussioner om rasism.
När rasifiering och rasism sedan lyfts upp i finlandssvenska mediala och kulturella sammanhang så är det ändå sällan rasifierade finlandssvenskar ges utrymme. När det inte är amerikanska eller brittiska perspektiv som styr så passas micken antingen till rasifierade rikssvenskar eller så översätter man rasifierade finnars arbete till svenska. Alla dessa perspektiv har såklart sin plats och värde, men det bidrar ändå till osynliggörandet av de som lever som både rasifierade och finlandssvenskar. Detta görs ofta utifrån en blandning av ignorans och lathet där det konstateras att det ”inte finns” rasifierade finlandssvenska skribenter, skådespelare, konstnärer, och så vidare.
Jag tror att vi som är rasifierade i Svenskfinland har accepterat detta osynliggörande alltför länge. Många av oss har köpt argumentet att våra perspektiv inte är relevanta för ”vi är ju så få” eller för att det ”blir så komplicerat” om man ska lyfta fram både rasifiering och finlandssvenskhet – och ännu svårare blir det om vi inkluderar flera överlappande identiteter. Men i kölvattnet av den förnyade Black Lives Matter-rörelsen hoppas jag att vi låter oss inspireras till att våga ta plats och begära att våra röster hörs. Black Lives Matter-rörelsens globala spridning har visat vikten av att förstå relationen mellan globala maktstrukturer och förtryckande mönster å ena sidan, och våra lokala sammanhang och erfarenheter, å andra sidan.
Låt oss använda mobiliseringen vi vittnar världen över – och här i Finland – som en inspirationskälla för att hitta nya sätt att ta plats, även när vi är ”den enda” i rummet. Kanske det kan hjälpa oss att hitta till varandra och så skapa nya gemensamma rum.
