Det här är den vanligaste reaktionen jag får när jag berättar att jag använder teckenspråk. Att jag, som talar svenska, också är döv.
Text: Elin Westerlund
Bild: Marie Krogius
Kort efter att jag föddes började mina föräldrar misstänka att jag inte hörde något alls. Men det kom ändå som en chock för dem att jag var döv. Läkaren sade till mina föräldrar att de inte skulle använda teckenspråk med mig eftersom det skulle “skada språkutvecklingen” och att de istället skulle tala.
Egentligen var det här en fråga om attityd eftersom det inte finns några vetenskapliga bevis på att teckenspråk skulle skada språkutvecklingen. Min mamma, som hade jobbat som teckenspråkstolk i fyra år innan jag föddes, stod på sig och sade att de oberoende av läkarens åsikter skulle använda teckenspråk med mig.
Det är jag glad för i dag eftersom det finlandssvenska teckenspråket är ett vackert och uttrycksfullt språk som förutom händerna använder ansiktsuttryck och hela kroppen. Men hur kommer det sig att jag också kan tala?
När jag var två år gammal fick jag mitt första cochleaimplantat (CI)*. Då lärde jag mig både höra och tala. Mitt andra CI fick jag då jag var sjutton. Även om jag har cochleaimplantat är min hörsel inte på samma nivå som för en normalhörande. Jag har till exempel svårare att höra vad någon säger om det finns mycket bakgrundsljud. Om jag tar bort mitt CI, till exempel då jag duschar, hör jag ingenting alls.
En tvåspråkig vardag
Både finlandssvenskt teckenspråk och svenska är mina modersmål, och en del av min identitet. Med andra ord är jag tvåspråkig. Som tvåspråkig väljer jag vilket språk jag använder i olika situationer med olika personer. Till exempel på universitetet använder jag mest svenska eftersom de flesta inte förstår finlandssvenskt teckenspråk, men också för att jag alltid har gått i svensk skola med andra hörande.
Att jag aldrig gått i någon dövskola har flera orsaker. Sedan Borgå dövskola stängde år 1993 har det inte funnits någon dövskola på finlandssvenskt håll. Alternativen är att gå i finsk dövskola eller flytta till Sverige för att gå i svensk dövskola. Dessa kändes inte som bra alternativ för vår familj. Jag integrerades alltså i en vanlig skola för hörande elever. I lågstadiet hade jag klasslärare som kunde teckenspråk och jag minns att klasskompisarna också lärde sig teckna lite. I högstadiet och gymnasiet hade jag däremot en teckenspråkstolk med på lektionerna.
När använder jag finlandssvenskt teckenspråk och talat språk? Om jag till exempel på ett kafé börjar teckna med personen bakom kassan ser hen ofta ut som ett livs levande frågetecken. Då är det lättare att byta till något talat språk. Ibland kan jag reta mig på att det tycks vara svårt för många att begripa enkla gester och pekningar. Bland oss döva brukar vi raljera om att när man reser utomlands och ska beställa på ett kafé har de oftast inga problem med att man gestikulerar och de själva börjar gestikulera tillbaka. Om man däremot gör något liknande på ett kafé i Finland ser personen ut att ha skitit på sig. När jag träffar andra döva i Finland använder jag självklart teckenspråk. En del finska döva kan ha lite svårt att förstå finlandssvenskt teckenspråk eftersom det skiljer sig från det finska. Jag däremot har inga större problem med att förstå finskt teckenspråk, men jag kan inte teckna det. Om jag träffar någon döv från Sverige har jag inte heller något problem att förstå hen. Ibland kan det uppstå missförstånd om ett tecken på finlandssvenskt teckenspråk betyder något helt annat på ett annat teckenspråk. Oftast brukar vi bara skratta åt det.
Jag använder också finlandssvenskt teckenspråk med en del hörande. Det är inte bara med teckenspråkstolkar, som man lätt skulle kunna tro, utan också med andra personer. De kan vara till exempel CODA-barn, alltså barn som har en döv förälder, eller personer som av eget intresse lärt sig teckenspråk. Man skulle också kunna tro att jag använder teckenspråk med min familj. Sanningen är att jag sällan gör det. Även om min syster är SODA, alltså har ett syskon som är dövt, förstår hon inte teckenspråk så bra. Inte heller kan hon uttrycka sig på teckenspråk. Min pappa kan bara några tecken och de är “äta”, “sova”, “duscha” och “katt”.
Döv i ett hörande samhälle
Ordet döv är positivt laddat för oss. Vi ser oss som en del av en språklig och kulturell minoritet. Vi har egna konstformer såsom visual vernacular** och teckenspråkspoesi. Dessutom har vi egna traditioner. Till exempel firar vi det finlandssvenska teckenspråket varje november. Att använda teckenspråk ses bara som en fördel. Vi kan till exempel teckna genom fönster och behöver inte ropa åt varandra på långa avstånd. Bakgrundsljud? Inga problem. Dessutom kan man teckna medan man tuggar sin mat.
Bland oss teckenspråkiga är persontecken också viktiga. De är en del av den egna identiteten, och kan också berätta något om personen. Jag har ett eget persontecken nära mitt högra öga och för mig är det viktigt att man tecknar det korrekt. Att teckna ett persontecken fel är lika förolämpande som att uttala ett namn fel på ett talat språk. Bland oss döva är det vanligt att vi skämtar en del om hörande. Också till exempel tecknens form eller uttryckssätt är något vi kan skämta om. Om man av misstag uttrycker sig tokigt på teckenspråk så att betydelsen blir en helt annan än man avsett brukar vi skratta gott åt det. Vi döva har också strategier för att klara oss i en hörande värld. Sitter jag vid matbordet och slöscrollar i mobilen kan folk banka i bordet eller golvet för att få min uppmärksamhet, eftersom jag känner av vibrationerna. Ligger jag i soffan kan jag få en knackning på axeln eller så släcker och tänder man taklampan för att få min uppmärksamhet.
Jag brukar reta en döv kompis som nästan varje gång meddelar när hen ska på toaletten. Hen motiverar det med att det är typiskt för döva att göra så, för då slipper man leta efter personen när hen gått iväg. Vi hör nämligen inte vattenkranens susande, som gör att man kan dra slutsatsen om att personen är på toaletten. Eftersom jag själv växt upp i en hörande familj har vi aldrig meddelat om att vi går på toa för att vattenkranen hörs. En kamp för språkets överlevnad. Sedan 2013 har mitt modersmål funnits på Unesco:s lista över utrotningshotade språk. Antalet språkanvändare är omkring hundra, och medelåldern är hög. Det finns ingen skola för finlandssvenska döva där språket på ett naturligt sätt kunde överföras till nästa generation. Inom teckenspråksgemenskapen diskuteras det ofta hur man kunde skapa möjligheter för barn att lära sig teckenspråk.
Teckenspråkslagen, som trädde i kraft år 2015, var för oss ett stort steg, eftersom lagen i princip erkände både det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Syftet med lagen är att främja de språkliga rättigheterna för personer som använder teckenspråk. Till exempel har barn rätt att få teckenspråksundervisning i skolan och myndigheter ska ge information på teckenspråk. I verkligheten uppfylls inte detta till hundra procent, särskilt på finlandssvenskt håll. Risken är stor att teckenspråkslagen blir en symbolisk handling, som inte efterföljs i praktiken.
Om ingenting görs för att det finlandssvenska teckenspråket ska leva vidare, så dör det ut. Då blir jag kanske den sista personen som tar med mig språket ner i graven.
+ Ca 100 personer använder finlandssvenskt teckenspråk i dag
+ Språket finns på Unescos lista över utrotningshotade språk
+ Ibland kan det vara svårt att översätta uttryck på finlandssvenskt teckenspråk till svenska. Ett ord kan ha flera olika tecken eller så finns inget motsvarande uttryck på svenska.
+ SODA = Sibling of Deaf Adult
+ CODA = Child of Deaf Adult
+ * Cochleaimplantat (CI) = Ett hörselimplantat som består av en yttre och inre del. CI botar inte dövhet utan ses mera som ett hjälpmedel. En del människor har stor nytta av CI, andra inte.
+ ** Visual vernacular = En teaterkonst som ofta utövas av döva konstnärer. Med hjälp av kroppsrörelser, ansiktsuttryck, tecken och gester formar aktören en berättelse.
+ Persontecken = Ett egennamn på teckenspråk. Man använder ett tecken istället för att bokstavera personens namn. Tecknet kan vara kopplat till exempelvis utseende eller personliga egenskaper.
