”Den yngre generationen arbetar lika hårt, eller hårdare, men resultaten är inte desamma som för tidigare generationer. Trycket är enormt. Fenomenet är globalt och naturligtvis finns det en motreaktion.”
Text: Viljami Kaskiluoto, Bild: Unsplash
Stereotypen om att asiatiska föräldrar är krävande och stränga, är ju ful men inte fullständigt fel. Arbetsmarknaden, och samhället överhuvudtaget, är byggd på konstant konkurrens mellan sina jämnåriga. Man måste tävla om studieplatser, ha toppbetyg i skolan för att kunna ansöka till en annan bra skola och bibehålla sina betyg där för att sedan utexamineras som primus. Sedan ska man tävla på arbetsmarknaden. Trycket är permanent i över 20 år och det blir sällan lättare i arbetet. I Japan finns termen karoshi som syftar på dödsfall på grund av överarbete: busschaufförer under 40 dör i hjärtinfarkt för att de jobbar 3000 timmar per år. Det är 8,2 timmar varje dag, alltså 365 dagar i året.
Trycket är hårt också i Finland där en femtonåring borde fatta beslut om sin framtid. På grund av olika kvoter som föredrar förstagångssökande borde man planera sin blivande karriär redan i grundskolan, följa planen och för säkerhets skull be till alla olika gudar att planen faktiskt fungerar och det inte sker några förändringar från din sida – för då har du misslyckats. De senaste åren har vi skådat hur nyligen utexaminerade högskolestudenter inte bara kommer ut med sin examen utan också en burn out-diagnos i bagaget. Fler och fler av oss är sjukskrivna på grund av psykiskt illamående och antalet stiger stadigt. Orsaker till detta är bland annat det att vardagen har blivit allt mer belastande. Du ska ge 101 % hela tiden på jobbet och i skolan, leva så hälsosamt som tv-reklamerna säger, ha ett livligt socialt liv, investera smart och bygga en Instagram-vänlig familj. Och sedan stöter du på en sponsorerad ”nyhet” på some där det står att du har gjort någon vardaglig sak och den som gjorde det olikt är nu rik och känd fast du aldrig har hört om hen.
Så ja, den yngre generationen arbetar lika hårt, eller hårdare, men resultaten är inte desamma som för tidigare generationer. Ytterligare måste den yngre generationen leva igenom en global pandemi och ta hand om den där andra katastrofen: klimatförändringen. Trycket är enormt. Fenomenet är globalt och naturligtvis finns det en motreaktion.
Istället för att säkerställa en avundsvärd karriär eller ett hus, vill man säkerställa sitt mentala välmående och sin lycka
Tang ping (躺平) är kinesiska och betyder bokstavligen ”att ligga platt”. Frasen omfattar mestadels unga människor som är trötta på att stressa hela tiden och arbeta omänskliga timmar för att knappt kunna betala sin hyra. Att köpa en egen lägenhet är nästan omöjligt om du inte har rika och mäktiga föräldrar som kan skynda på saker. De som lever med tang ping-mentalitet har valt att jobba endast så mycket att de får mat på bordet och en plats att sova. Att avancera i sin karriär, eller ens påbörja en, intresserar dem inte, för en karriär innebär att jobba 996. Från kl 9-21, sex dagar per vecka. Minimum. Och i slutet går din befordran till någon annan som råkar vara medlem i det kommunistiska partiet. Tang ping uppstod från ett blogginlägg i april 2021. Dess ursprungliga skribent beskriver hur han lever sparsamt och jobbar som bakgrundsskådespelare i olika filmer ett par månader per år för att täcka sina levnadskostnader. Naturligtvis har detta inlägg tagits bort av myndigheterna.
Tang ping är ett hot mot det kinesiska kommunistiska partiet. Partiet har lovat de äldre generationerna att ekonomin ska växa med 5 % varje år och tack vare det kan de flytta till större lägenheter och äta griskött dagligen om de vill. Som motstycke ska kineser bara ge upp sina politiska rättigheter och sin frihet. Staten (läs: partiet) ska ta hand om dig, och vara den enda som tar hand om dig. Bara så ni vet, orsaken till varför det talas om just griskött är att det är en obegripligt central del av den kinesiska kulturen. Det kinesiska ordet för hem (家) består av två tecken som betyder ’tak’ och ’gris’. Griskött är en lyxvara som den äldre generation nu efter Maos tid har råd att äta. Att äta gris symboliserar resultaten och framgången som de äldre jobbat för. Den här framgången saknas i dagens läge och de unga har inte en likadan gemensam erfarenhet. De jobbar hårt, men på grund av ettbarnspolitiken måste en ung person ta hand om sig själv, sina föräldrar och deras föräldrar också. Och att inte ta hand om dem kan leda till minuspoäng i Kinas ökända sociala kreditsystem.
Själv skulle jag inte vilja dö i hjärtinfarkt som 40-åring och sedan ha någon under minnesceremonin säga att ”Viljamis liv var inte långt, men åtminstone var han flitig och jobbade hårt”.
I en sådan atmosfär har allt fler unga valt att helt enkelt låta bli. De jobbar endast så mycket som är nödvändigt och har mycket mer fritid än sina föräldrar. Ett sådant liv ser ambitionslöst ut, men för dessa unga är det viktigare att stressa mindre än att arbeta mot ett mål som möjligtvis inte finns mer. Istället för att säkerställa en avundsvärd karriär eller ett hus, vill man säkerställa sitt mentala välmående och sin lycka i ett samhälle där det är allt svårare att leva om din idé om lycka råkar avvika från partiets definition av den.
Kinas ekonomiska tillväxt är redan nu hotad. Det var den också innan pandemin, men coronarestriktionerna har bara förvärrat situationen. Dagens konsumenter är allt mer medvetna om produkters etiska ursprung och allt som är producerat genom slavarbete riskeras att inte bara lämnas på hyllan men också se dåligt ut för tillverkaren och försäljaren. Och eftersom Kinas produktion av billiga produkter nu är ännu mer beroende av slavarbete, när Kina har en medelklass med skäliga löner, är landet exportdrivna ekonomi i kris. Och när ekonomin inte växer som partiet har lovat, börjar kineser titta på andra alternativ till sin nuvarande politiska ledning. Som kanske… Taiwan som aldrig har regerats av det kommunistiska partiet. För att försäkra den utlovade tillväxten måste alla i den minskande unga åldersgruppen arbeta 996. Om ett fenomen som Tang ping då blir populärt eller ens ett populärt diskussionsämne, så måste partiet utrota det. Och det gjorde partiet faktiskt, genom att förbjuda #tangping och radera inlägg och grupper som handlar om fenomenet. Sedan började Kinas statsägda (läs: partiägda) medier tala om hur ens egen pessimism inte ska förhindra ens produktivitet. Vad de säger är alltså att du kan vara medveten om att du aldrig kommer bli lika framgångsrik som tidigare generationer, men du ska ändå jobba 70+ timmar per vecka.
Tang ping är inte ett problem utan ett symptom, och vi bör definitivt arbeta för att tackla sådan apati så att vår unga gen
Jag tycker att vi borde vara beredda för så kallad noll-tillväxt. Antalet arbetande händer minskar hela tiden och av dem kan inte alla arbeta om de utexamineras med depressionsdiagnos eller burnout. Alltså är det totalt ologiskt att förvänta sig ändlös tillväxt under sådana omständigheter. Världen där de tidigare generationerna levde finns inte längre kvar. Vi har inte längre Sovjetunionen som köpte vad som helst Finland producerade så det inte fanns något behov för produktutveckling. Att se Finlands ekonomi växa mer än inflationen är omöjligt i dagens läge om vi inte ändrar på saker och ting. I dag går man inte lika ofta till arbetshälsovården med ryggsmärta som med burnout, vilket tyvärr inte ännu erkänts som en sjukdom. Vi kan inte gå tillbaka till ”de gamla goda tiderna” för de finns inte mer. Själv skulle jag inte vilja dö i hjärtinfarkt som 40-åring och sedan ha någon under minnesceremonin säga att ”Viljamis liv var inte långt, men åtminstone var han flitig och jobbade hårt”. Det skulle faktiskt vara oerhört kränkande.
Vårt land utvecklas, men det behöver inte göra det konstant, varje kvartal, med någon planerad procentsiffra. Små steg räcker, så länge stegen inte tas blint. Vi måste se till att mental hälsovård fungerar, psykiska problem tas lika fullt på allvar som fysiska och att politiken görs för allas nytta, inte bara för dem som röstar flitigast så någon politiker eller tjänsteperson får behålla sin trevliga post. Tang ping är inte ett problem utan ett symptom, och vi bör definitivt arbeta för att tackla sådan apati så att vår unga generation också har en positiv kollektiv erfarenhet och en lönsam framtida värld att arbeta för.
Viljami Kaskiluoto är även skribent för Libel, ett journalistiskt medium som tillhör Svensk Ungdoms internationella takorganisation IFLRY. På hemsidan libel.iflry.com kan du läsa fler av Viljamis texter.
