Det här reportaget består av två diskussioner jag fört om framtiden med två unga vuxna. Kanske du känner igen dig i det vi diskuterar – eller så relaterar du inte alls, men oberoende hoppas jag att diskussionerna väcker tankar som ibland kan kännas för stora att ta itu med ensam. Vår framtid är svår att tänka på och ännu svårare att lägga ord på. Men den är värd ett försök.
Text: Anna Hellberg, Foto: Marie Krogius
Matilda Holmström
“Jag vill att ni i salen ska veta att jag tillhör den stora gruppen unga som överväger att sätta våra drömmar om att skapa familj på hyllan. Det känns inte rättvist att låta nya människor födas in i en värld som brinner.“
Det sade Matilda Holmström under ett tal på SFP:s partidag 2020. Hon talade om klimat- och biodiversitetskrisen och sin egen framtid på ett sätt som fick många att stanna upp. Jag sätter mig ner en eftermiddag med Matilda för att prata lite mer om hur klimatkrisen kan påverka ens syn på framtiden som ung vuxen.
Vi börjar med att konstatera att det känns aningen stereotypt att tala om planer att skaffa barn med en ung kvinna, men kommer snart fram till att det bara är en marginell del av hela framtidsdiskussionen.
– Det jag sade i talet var visserligen sant, men jag ville främst lyfta upp det för att jag visste att det är en vinkel folk kommer att minnas. Familj är något de flesta vuxna på något sätt kan relatera till. När man pratar om klimat i kontexten av barn blir det jätte konkret.
Gör man det sämre för den globala helheten och överpopulationen genom att skaffa barn?
– Efter talet blev jag kanske brandad som den unga tjejen som inte vill ha barn. Det låter som det skulle vara nånting jag aktivt gått och tänkt på, men helt så är det inte. Men om jag ibland hypotetiskt tänker på att det kunde vara trevligt att skaffa barn i framtiden, så genast efter det kommer tanken – i alla fall för mig – att det känns oetiskt och själviskt.
Matilda berättar att hon fick en hel del respons på talet och det verkade som att folk kände igen sig i dess andemening. Hon har också diskuterat med bekanta som varit gravida och berättat att de upplevt ångest kring sin graviditet. Men vad är det egentligen man är oroad för när det gäller föräldraskap och klimatkris?
– Dels är man väl orolig för vilken värld ens barn kommer att leva i. Kommer hen kunna njuta av stränder eller äta mat från Östersjön? Vilket liv kommer hen att ha? Men dels är det också frågan ifall man gjort det sämre för den globala helheten och överpopulationen genom att skaffa barn, säger Matilda.
Frågan handlar inte bara om potentiella egna barn, utan kommande generationer överlag. Enligt alla rapporter kommer nya generationers verklighet se ganska annorlunda ut än förr, poängterar Matilda. Vi kommer fram till att vår generation lever i ett brytningsskede. När vi var barn var inte klimatet ännu något som så starkt präglade allas framtidssyn. Matilda säger att hon aktivt började fundera på klimatet omkring gymnasieåldern, då diskussionen gick från att vara en nisch till att alla talade om det. Det blev mainstream.
– Jag kan tänka mig att ångesten kring klimatet nu berör allt yngre barn och unga.
Jag frågar Matilda om hon själv upplevt klimatångest, och hon svarar jakande. Ångesten har tagit sig i uttryck genom att försöka vara så miljövänlig som möjligt kring mat, resor och konsumtion. På senare tid har ändå ångesten nästan gått mot hopplöshet.
– Visst finns det saker vi kan göra i vardagen. Men att tänka: “bara du inte använder plastsugrör och släcker lampan så då blir det nog bra” fungerar inte. Visst är små gärningar viktiga, men sist och slutligen finns det rätt lite en enskild människa kan göra, om man inte är i en maktposition.
Nu bråkar man om så små helheter och vem det är som får ta smällen av de direkta besluten. Varenda människa kommer ju ta smällen av konsekvenserna i framtiden.
Visserligen har man börjat ta hotet på större allvar än tidigare, men diskussionen kring hur akut krisen är säger Matilda att inte är på den nivå den borde vara.
– Jag förstår att de politiska besluten är jättesvåra och tar tid. Men nu bråkar man om så små helheter och vem det är som får ta smällen av de direkta besluten. Varenda människa kommer ju ta smällen av konsekvenserna i framtiden.
Matilda nämner också att stora personliga framtidsbeslut, som beslutet om att bilda familj, inte varit lätta förr heller.
– Det måste ju ha varit jättesvårt att fundera om man ska ha barn i en värld som riskerar kärnvapenkrig, som på 60-talet. Det skulle vara intressant att veta hur unga tänkte då, för det var kanske senaste gången man haft en kollektiv “jorden kommer gå under” -känsla. Man var ju ute och protesterade, så det måste ha haft en stor påverkan, säger Matilda.
Skillnaden är att det enda man kunde göra på 60-talet var att vädja till beslutsfattarna. I dagens kris – precis som på 60-talet – är det beslutsfattarna och de med makt som behöver förändra situationen. Men idag kan vi också distraheras av att tänka på klimatfrågan endast på individnivå, och använder massor av energi på att fokusera på våra individuella klimatgärningar. De är förstås viktiga, men kan skifta fokus från de allra största gärningarna som bara blir till genom att sätta press på dem som sitter på maktpositioner. Det som är avgörande är precis samma sak som var avgörande också på 60-talet: att få de som har makt att fatta rätt beslut.
Bertha Simojoki
“Om fem år hoppas jag att jag åtminstone har påbörjat mina studier och samlat på mig arbetserfarenhet – och möjligtvis också sett världen lite. Om tio år hoppas jag att jag har studerat färdigt och kommit igång med min karriär. Kanske också ha en familj i det skedet. Sen om tjugo år när jag är 38 – det känns konstigt, jag har inte ens tänkt så långt i livet – då kanske jag har grundat ett företag.”
Det är inget lätt fråga att svara på var man ser sig om 5, 10 eller 20 år. Men Bertha Simojoki ger ändå raka svar när vi träffas på ett café i Helsingfors för att diskutera en annan synvinkel på framtiden: karriär och pengar. Idag är Bertha 18 år och abi i Tölö gymnasium, men hade man ställt henne samma frågor i högstadieåldern, hade svaren varit ännu rakare.
– Tidigare hade jag mycket tydligare planer och visste noggrant vad jag ville göra: studera samhällsvetenskaper och journalistik vid Soc&kom och sen bli tv-journalist. Jag är lite arbetsnarkoman till själen och ville studera snabbt för att få karriären igång, men jag har inte så bråttom mera. Det känns som att det finns fler alternativ. Kanske det inte är hela världen om jag inte kommer in direkt på första eller andra gången eller tar ett mellanår.
Jag tänker aldrig på det, för det är inget Back to the future eller “Wow hur kommer månne världen att se ut?”
Det är inte bara åldern som fört med sig nya sätt att se på framtiden. Bertha tror att också klimatkrisen påverkat hennes framtidsbild. Drömmarna känns mindre utopistiska, och istället mer realistiska och praktiska. Hon har inte som dröm att äga någon stor bil eller ett stort hus utan vill vara klimatmedveten.
– Att hitta lösningar till klimatkrisen kommer ju dominera arbetslivet. Jag ser inte på vuxenlivet och framtiden som något magiskt, utan realismen kommer mycket närmare.
Klimatfrågorna tror Bertha också kanske är orsaken till att man inte tänker så mycket på hur världen kommer att se ut om 100 år.
– Jag tänker aldrig på det, för det är inget Back to the future eller “Wow hur kommer månne världen att se ut?”, som det var för mina föräldrars generation som små.
Något man däremot börjat tänka på är den kommande studietiden, och planer på att flytta hemifrån. Bertha berättar att det i hennes kompiskrets finns många som jobbar vid sidan om skolan och vill spara ihop pengar inför den första lägenheten.
– Jag tänker på pengar en hel del egentligen. Jag bor ännu hemma, och skulle inte behöva tänka så mycket på det, men sedan högstadiet har jag varit intresserad av ekonomi. Senare insåg jag dock att det var mycket mer komplicerat än jag trodde.
Såklart har vi dragit – eller man har lämnat – det korta strået åt oss.
För Bertha representerar pengar en frihet att kunna göra saker man njuter av och inte behöva stressa. Att göra inköp och ha möjlighet att flytta om man vill. Hon började sommarjobba i högstadiet, och nånting hon genast lade märke till i den första lönen var pensionsavdraget.
– Jag minns när jag var 14 år och fick lönespecifikationen på mitt första sommarjobb, så gick jag till min mamma och sade: “Mamma jag vill inte betala pension”. Jag ville hellre få alla pengarna på mitt konto. Nog förstod jag ju att det är så det funkar men pensionsåldern kändes så avlägsen, berättar Bertha
Och fortfarande känns pensionen avlägsen. Under timmar i samhällslära och geografi har man talat om befolkningsstruktur och hur Finlands inte är på en hållbar nivå. Det för tankarna till hur det kommer påverka ens eget liv.
– Det känns som att vi ungefär aldrig kommer att pensionera oss. Det är nog åtminstone inte en möjlighet för oss nära 60-årsåldern. Och det är ju inte givet att pensionen folk i min ålder kommer få blir så stor. Jag undrar också hur pensionärslivet kommer att se ut om 50 år. Man kanske inte åker till Fuengirola mera då.
Alla dessa framtidsfrågor kan väcka en viss känsla av orättvisa. Jag frågar Bertha om hon känner att vår generation dragit det kortare strået.
– Såklart har vi dragit – eller man har lämnat – det korta strået åt oss. Till exempel när det gäller klimatfrågor. Det man har låtit bli eller nu låter bli att göra kommer att påverka oss mycket. Det känns jätteorättvist.
– Men när det gäller pensionsålder och befolkningsstruktur så känns det inte på samma sätt orättvist. Jag blir inte sur på det att det föds så lite barn, för det finns ändå andra sätt att lösa problemet, till exempel arbetskraftsinvandring.
Att jämlikhet och allas lika behandling har gått framåt och börjar ses mera som en självklarhet på många håll. Det är det som ger mig hopp.
Bertha lyfter också upp samma fråga som vi diskuterat med Matilda: hur kommer allt det här påverka ens barn eller barnbarn? En hurdan värld kommer de att leva i? Om man inte vill ta itu med stora problem, eller man gör det jätte långsamt ser bilden ganska dystopisk ut.
– Det börjar vara lite bråttom nu att göra något åt saken för att den värld vi ska leva i ska fungera.
Men samtidigt orkar Bertha ännu tro på att den allmänna utvecklingen också kan gå åt ett bättre håll.
– Nästan alla vill göra världen bättre på sitt sätt, alla har bara olika tolkningar på hur en bra värld ser ut och vad det är som ska bli bättre. Men medmänsklighet, hur vi bemöter andra, har blivit bättre i och med vår globaliserade värld och våra möjligheter att lära oss om olika kulturer och människor. Det känns som en grund för att saker ska gå åt bättre håll. Att jämlikhet och allas lika behandling har gått framåt och börjar ses mera som en självklarhet på många håll. Det är det som ger mig hopp.
