”Vår generation har åtskilliga årtionden framför oss att fylla med drömmar och planer. Men samtidigt känner vi ett konstant ansvar att inte bara se på vår egen framtid, utan också vår gemensamma”, skriver chefredaktör Anna Hellberg i ledaren för Liber.
Bild: Marie Krogius
Om jag skulle rita mig själv gå genom livet, skulle jag kanske rita en liten streckgubbe som står framför en väg. Vägen skulle snirkla sig mot en horisont någonstans uppe där pappret tar slut. Inte mycket mer än så. Vägen är framtiden, men vad streckgubbe-jag möter på vägen, utöver de stilistiska krökarna och svängarna, vet jag inte hur jag skulle rita. Streckgubbe-jag skulle stå och titta ut över en ganska oviss framtid.
Min farfar och farmor, som bodde i Namibia när de var i min ålder, brukar berätta att människor de talade med där visualiserade promenaden genom livet annorlunda – som att gå baklänges. Med ansiktet vänt mot det förflutna, för man redan vet hur det utspelade sig, och ryggen vänd mot den ovissa framtiden. En betydligt mer beskrivande bild, om man frågar mig. Man ser ju egentligen framtiden först i den stund den slutar vara framtid och blir nutid. Och ofta håller folk blicken stint på det förflutna.
Några veckor sedan diskuterade jag framtiden med gymnasiestuderande Bertha Simojoki (sida 10). Hon berättade att hon sällan tänker på hur världen kommer se ut om tiotals år. Det är ingen särskilt trevlig tankelek. Bertha sade att framtiden inte känns som den Back to the Future-utopi full av nöjda människor bland häpnadsväckande teknologiska uppfinningar, som den kanske kändes för våra föräldrar när de var unga. Hade Back to the Future 2 gjorts idag skulle filmen nog haft en annan stämning – eller aldrig kommit längre än pitchen på filmbolaget. Så som framtiden ser ut idag vill man inte se på den så mycket.
I stället för att se på det förflutna, som sina föräldrar, eller stirra sig blinda på en osäker framtid, väljer de att satsa på nuet.
Bertha, precis som de flesta av oss unga, har ändå planer för de kommande åren. Hur skulle man inte ha det som 18-åring? Vår generation har åtskilliga årtionden framför oss att fylla med drömmar och planer. Men samtidigt känner vi ett konstant ansvar att inte bara se på vår egen framtid, utan också vår gemensamma. Vi samlar inte bara snygga meriter till LinkedIn, sparar pengar inför framtida hem och ett bekvämt pensionärsliv (som kanske inte är garanterat utan egna besparingar). Vi jobbar också för att motverka den klimatkris som dag för dag skjuts mer över på våra axlar.
Samtidigt känns det som att många äldre backar genom livet. Med blicken på hur saker fungerade förr ger de malplacerade råd över hur vi ska se på framtiden. Viljami Kaskiluoto skriver på sidan 14 om hur en rörelse av unga vuxna i Kina inte längre passar in i det arbetsliv tidigare generationer (och kinesiska regimen) byggt upp för dem. I stället för att se på det förflutna, som sina föräldrar, eller stirra sig blinda på en osäker framtid, väljer de att satsa på nuet.
För dig som oroar dig över framtiden kan det göra gott att stanna i nuet en liten stund. Det behöver inte alltid handla om att bli. Det duger med att vara.
Men eftersom framtiden är vad vi kommer möta – vare sig vi gör det ansiktet vänt framåt eller bakåt – behöver vi också hitta sätt att se på den hoppfullt, konstruktivt och med handlingskraft. Men det kommer inte att ske på äldre generationers villkor. För den den framtid vi möter bygger på helt nya villkor.
