Text: Anna Hellberg, Bild: Sofia Jern
– Välfärdsområdesvalet är historiskt och unikt. Det här allra första valet är minst lika viktigt som riksdagsvalet.
Det säger Veronica Rehn-Kivi, riksdagsledamot för SFP och medlem i riksdagens social- och hälsovårdsutskott. Hon hör till en av dem som suttit på de mest centrala platserna under de senaste fem åren av sote-reformeringen. Att valet är viktigt säger hon inte bara för att social- och hälsovården är en av de allra viktigaste funktionerna i hela samhället, utan också för att de som blir invalda den 23 januari kommer att sitta på en ovanligt stor mängd makt – och ansvar – att prioritera och förnya.
Men mera om detta senare. Först hör vi vad Rehn-Kivi själv har för känslor inför det splitternya valet. I svaret kan man urskilja både iver och lite oro.
– Jag är nog jätteivrig och hoppas på att äntligen få börja jobba med något konkret, och valkampanj är alltid roligt. Att träffa människor, svara på frågor och tala om vikten av att vi har en bra vård i det här landet, svarar hon.
Oron däremot, stämmar från valdeltagandet som förutspås bli lågt. Prognosen är inte så oväntad, eftersom få vet om att valet är på kommande, och ännu färre är insatta i vad valet handlar om eller varför det är så viktigt. Rehn-Kivi säger att informationen från såväl myndigheter, kommuner som partier är jätteviktig – för att inte tala om pressen, som vaknat upp till valet rätt så sent. Till och med kandidater har vaknat upp sent, säger hon. Passligt till advent och jultider, som i sin tur sätter kampanjen på paus.
Valets tidpunkt, strax efter jul, är något som diskuterats och kritiserats. Rehn-Kivi tycker också att tidpunkten har sina utmaningar, men förklarar att det inte fanns andra alternativ. Reformen godkändes i riksdagen den 23 juni 2021, och efter att en lag av denna kaliber godkänns måste man vänta minst ett halvt år före det går att ordna val. Valet måste ändå hållas så fort som möjligt för att de nyvalda fullmäktigena ska ha tid att göra allt förberedande arbete innan reformen träder i kraft den 1 januari 2023.
– Vi tyckte alla det var korkat att kandidatsiffrorna kommer den 23 december, dagen före julafton. Ska man då börja beställa massor med kampanjmaterial? Under jul och nyår har man kanske inte full kampanjstämning, åtminstone är inte väljarna inställda på val då. Istället blir det ett par veckor av effektiv kampanj i januari, funderar Rehn-Kivi.
En dryg månad efter valet, den 1 mars, börjar jobbet för de nya fullmäktigeledamöterna. Före reformen träder i kraft har beslutsfattarna 10 månader på sig att fatta beslut som gäller personalen som ska flyttas över från kommunerna till välfärdsområdena, hurdana IT-system man ska ha, vilka fastigheter som ska användas, vilka tjänstemän som ska väljas och mycket mer. Besluten är många och stora redan i början, och därför hoppas Rehn-Kivi att många av dem som blir invalda är både erfarna beslutsfattare och insatta i vårdfrågorna.
Den livsviktiga, fördömda reformen
Vi backar några månader tillbaka, till slutet av juni när sote-reformen äntligen godkändes efter en process på omkring 15 år. Rehn-Kivi beskriver känslan efteråt som en stor lättnad.
– Inte för att innehållet skulle ha varit idealt på alla sätt, men för att vi hade jobbat så länge för en reform, och vi visste att den behövs.
Under den föregående regeringsperioden, då SFP satt i oppositionen, var Rehn-Kivi med och motverkade den dåvarande modellen för reformen som Sipiläs regering försökte driva igenom.
– Vi satt dygnet runt och jobbade för att den inte skulle gå igenom, den var problematisk på så många sätt – vilket också grundlagsutskottet sedan kom fram till.
Sipiläs sote-modell var ändå inte det första misslyckade försöket på en reform.
Vi backar tillbaka några steg till. Året är 2005, och dåvarande region- och kommunminister Hannes Manninen (C) i Matti Vanhanens regering presenterar sin kommun- och servicestrukturreform som ska bli det första försöket på en reform av Finlands social- och hälsovårdssystem.
Sedan dess har fyra olika regeringar under ledningen av fem olika statsministrar försökt knäcka sote-nöten. Det var först med den femte regeringen, och sjunde statsministern (med Sanna Marin som tog över efter Antti Rinne) som den efterlängtade och kontroversiella reformen gick igenom.
Hur kommer det sig att sote-reformen tagits upp gång på gång trots att den verkat dömd att misslyckas?
Reformen behövs för att alla inte får lika bra vård i Finland. Redan nu är situationen svår på många håll, och utan en reform skulle kurvan peka skarpt nedåt. Finlands befolkning blir äldre, och ju äldre man blir, desto mer – och dyrare – vård behöver man. Särskilt Finlands små kommuner med en åldrande befolkning skulle inte ha råd att ta hand om sina invånare utan reformen.
– I en liten kommun kan bara en dyr hjärt-
operation fälla hela budgeten. För att klara av situationen måste vi på något sätt effektivera hela vården. Det betyder betyder bredare axlar och större enheter, konstaterar Rehn-Kivi.
Genom större enheter och en finansieringsmodell där pengarna går via staten och delas ut enligt vårdbehovet, blir klyftan mellan de olika områdena mindre. Utöver sammanslagningarna är utjämningen av finansieringen också avgörande. Annars skulle skillnaderna mellan områdena ändå förbli för stora.
Sote-reformen påverkar inte bara sote
Hur fungerar då denna nya finansieringsmodell? Jo, lite som Robin Hood, förklarar Veronica Rehn-Kivi. Staten är hjälten som tar från de rika (de kommuner där befolkningsstrukturen är hållbar och skatteintäkterna räcker till för vården) och ger till de fattiga (kommunerna där sote-tjänsternas finansiering varit mest ohållbar). Så blir vården mer jämlik i hela landet.
Finansieringsmodellen har sina vinnare och sina förlorare, vilket naturligtvis väckt kritik. Det många reagerat på är att flera kommuner – särskilt i södra Finland – nu i sina välfärdsområden får klara av sote-tjänsterna på mindre medel än före reformen. Men något som undgått många är att reformen inte endast påverkar sote-tjänsternas finansiering. Den påverkar också mängden pengar som kommunerna har kvar för att driva all verksamhet som förblir hos kommunen. Rehn-Kivi bjuder på procentenheter för att illustrera det hela.
– Ta som exempel en kommun som satsat 40-50% av sin budget på social- och hälsovård, och resten på att sköta utbildning, markanvändning, fastighetsunderhåll och mycket mer. Nu kan samma kommun gå miste om 60-70% av sina skatteören (när dessa samlas till den gemensamma sote-potten) och bli kvar med endast 40-30% för utbildning och annan kommunal verksamhet.
Riktigt så illa är det ändå inte, tillägger Rehn-Kivi. Staten kompenserar nämligen för denna förlust helt och senare delvis,, genom statsandelar. Kommunerna får inte mista mer än högst 60 euro per invånare per år. Det här betyder ändå att kommunerna är beroende av statsandelar för verksamhet som tidigare finansierades med kommunens egna skattepengar.
– Och staten kan när som helst föreslå ändringar i statsandelssystemet, poängterar Rehn-Kivi. Så framtiden är oviss för många kommuner i och med den här reformen.
”Man ändrar inte sådär bara”
Tillbaka till själva social- och hälsovården. Finansieringen är inte det enda sättet som sote-systemet ska göras mera hållbart; tjänsterna ska också effektiveras.
– Effektiveringen betyder inte att vården skulle bli sämre, utan att man använder alla de resurser som finns på rätt sätt. Smidiga vårdkedjor, undvikandet av onödig byråkrati, utvecklandet av digitala vårdverktyg och fungerande datasystem som samarbetar med varandra, räknar Rehn-Kivi upp.
Men hur man än vänder på det betyder “effektivering” också “prioriteringar”, då det inte finns resurser för all tänkbar service. Inom Svensk Ungdom har de höjts oroade röster ifall reformen, som gynnar kommuner med en äldre befolkning, innebär att unga nedprioriteras. Veronica Rehn-Kivi tröstar en oroad ungdom:
– Vi vill ju alla sköta om våra äldre så bra som möjligt, men reformen ska vara bra för alla. Att satsa på det förebyggande, ungdomar, familjerådgivningar, elevvården, skolkuratorer och psykologer är jätteviktig. Redan före corona mådde många unga dåligt och det är något vi snabbt måste ta itu med. Likaså terapigarantin – att du genast får hjälp när du behöver och inte måste vänta, räknar Rehn-Kivi upp.
Hon berättar att det finns olika koefficienter enligt vilka välfärdsområdena får pengar. De utgår från hur mycket invånare det finns och hur sjuka de är. Men pengarna är inte öronmärkta och välfärdsområdet väljer själv hur summan fördelas. Det är här som de nya ledamöterna som väljs i januari kommer in i bilden.
– Det är viktigt att de kommande fullmäktigena består av personer som har helhetstänk, vilja att utveckla servicen och som har bakgrund i branschen. Man kan inte bara börja driva en sak utan man måste se att pengarna används på ett vettigt sätt, säger Rehn-Kivi.
De som sitter i välfärdsområdesfullmäktige har ett stort ansvar och en stor makt när det gäller hur resurserna fördelas inom området. När allt byggs om från grunden finns en unik chans att göra om och göra rätt. Den chansen gäller det att inte slösa bort.
– De första fullmäktigena drar riktlinjerna ganska långt också för följande fullmäktigen. Man ändrar inte sådär bara, poängterar Rehn-Kivi.
Därför är valet minst lika avgörande som riksdagsvalet.
