Vägen fram till mentalvården är lång och komplicerad.
Text: Veera Julin, Bild: Marie Krogius
20-25% av unga lider av någon form av psykisk ohälsa, och så gott som alla människor kommer i något skede i sitt liv kämpa med sin mentala hälsa. Bland unga är just problem med mental hälsa det vanligaste hälsoproblemet, något som dessutom kan ha långsiktiga konsekvenser, såsom marginalisering. Jag är en av dem som fått kämpa mycket med min mentala hälsa.
För snart 10 år sedan gick min bror plötsligt och oförväntat bort – en händelse som satt djupa spår i mig och som bidrog till många problem med min mentala hälsa under flera års tid. Först över tre år efter händelsen vågade jag ringa till SHVS och säga orden: “jag mår dåligt”. Efter det hittade jag en psykolog som gav mig första redskapen att börja reda ut mitt psykiska illamående.
När du mår dåligt ska du ha möjlighet att få hjälp genast – oavsett hemort, bakgrund eller någon annan faktor. Ändå rapporteras det att köerna är längst till mentalvårdstjänster för unga och barn. En ohållbar situation råder, där konsekvenserna är långvariga och, i värsta fall, livshotande.
Som jag ser det finns det två stora problem med dagens mentalvårdstjänster: smidighet och resurser.
Splittrad, svår och lång väg till hjälpen
Min väg till den psykoterapeut jag gick hos i tre års tid var svår, ångestfylld och frustrerande. För mig som led av ångest var de otaliga telefonsamtalen något som nästan gjorde att jag hoppade av processen. Trots instruktioner om var jag kunde hitta information och vem jag kunde ringa kändes processen väldigt splittrad. För att få rehabiliterande psykoterapi som ersätts av FPA behöver du en diagnos, till exempel om ångest eller depression som hotar din arbets- eller studieförmåga. Från dagen då jag ringde till SHVS tog det 1,5 år tills jag träffade min terapeut för första gången. Under dessa år besökte jag en psykolog hos SHVS, en psykiater på privata sidan, skolpsykolog och var i kontakt med FPA. Att ringa tiotals människor och till var och en förklara varför jag mår dåligt – det tog på krafterna. Hela systemet kändes splittrat och ogenomtänkt; Hur ska en person med ångest, tidsbrist, arbete eller familj hinna och orka med en så komplicerad process?
När jag väl fick kontakt med en psykoterapeut, en tid bokad och en treårsplan kände jag en liten lättnad – nu hade jag en person som lyssnade och vi hade en plan. Äntligen hade jag möjligheten att reda ut och prata om min ångest och framtiden såg lovande ut på den fronten. Klart det inte alltid är lätt eller roligt att gå på terapi, men långsiktigt visste jag att det var en nödvändighet.
Det fanns dock en konstant oro i bakhuvudet: nästa räkning.
Ekonomiskt pussel
Under de första två åren av min psykodynamiska terapi träffade jag min terapeut två gånger i veckan under ungefär nio månader av året. Trots stödet från FPA betalade jag 20 euro per gång, alltså 40 euro i veckan. Mina årskostnader gick upp till 1500 euro. Jag hade turen och orken att jobba vid sidan om studierna och terapin, men hade trots det svårt att pussla ihop de stora utgifterna, arbetstimmarna och FPA:s begränsningar på hur mycket jag fick tjäna under året utan att mina stödmånader påverkades. Jag är tacksam över att vi har ett stödsystem i Finland där vi inte behöver stå för hela kostnaden när vi blir sjuka, men för en studerande eller person med låga inkomster blir det ändå svårt att pussla ihop terapikostnaderna med vardagen.
Depression och ångeststörningar är bidragande faktorer till att antalet sjukpensioner och sjukdagpenningar ökat. Enligt en färsk finsk undersökning finns det ändå både effektiva och förmånliga vårdformer. Efterfrågan på dessa vårdformer motsvarar dock inte utbudet. Över hälften av dem som kunde gynnas av någon form av vård är helt utan, och under hälften av dem som får vård får den i enlighet med vårdrekommendationerna. Dessutom finns det stora skillnader i servicens kvalitet mellan kommunerna.
Chans att göra om och göra rätt
Mycket har hänt på 10 år. Psykiska problem ses inte som ett lika stort tabu, vi vågar prata om vår mentala hälsa och många vågar be om hjälp. De system som ska hjälpa oss att bli friska och stöda vår mentala hälsa släpar dock efter – och nu skakas hela systemet i och med de nya välfärdsområdena och valet i januari. Just nu är alltså ett ypperligt tillfälle att lyfta upp de problem som finns i systemet. Vi måste se till att övergången av ansvaret från kommunerna till välfärdsområdena är smidig, men samtidigt lämna de system som inte fungerade. Allt ansvar ska förstås inte falla på de politiker som blir invalda i välfärdsområdesfullmäktige, utan vi måste inkludera experter från olika områden och nivåer, samt dem som använder tjänsterna.
Lättillgänglig vård ska främjas så att alla får vård då det behövs. Det nuvarande splittrade systemet ska enhetligas och göras ändamålsenligt – tjänsterna ska vara nåbara från en och samma lucka. Mentalvården ska ha tillräckliga resurser för att möta de behov som finns i samhället. Satsningar på vårt psykiska välbefinnande är investeringar i framtiden. Vi har inte råd att inte satsa på ungas välmående.
Källor och vidare läsning:
Psykporten.fi
Lammasaari, M. Svenska Yle, artikel 22.11.2021: Psykiatrisk diagnos i tonåren ökar risken för marginalisering som vuxen…
Miettinen, S. Yle.fi, artikel 14.4.2021: Terapiaa kalvaa epätasa-arvo…
Saarni, S., Stenberg, J-H. & Holi, M. (2020). Psykososiaalisten hoitojen saatavuutta voidaan parantaa. Lääketieteellinen aikakausikirja Duodecim. 136(18) 2041-2043
