Bild: Marie Krogius, Text: Anna Hellberg


En overklig känsla svävar över den torsdagen. Jag vaknar tidigt för att ta mig till kansliet och förbereda mig inför en telefonintervju med Elisabeth Rehn, men intervjun byts ut mot en utdragen presskonferens med Niinistö, Marin och resten av landets ledning. Jag och kollegorna på kansliet följer med den tillsammans, precis som vi följde med presskonferensen under regeringskrisen hösten 2019 och presskonferensen när Covid-19 stängde samhället våren 2020. Men den här torsdagen känns annorlunda. En grundtrygghet, som inte ens corona rådde på, har rubbats.

Den torsdagen är ingen av oss egentligen överraskad att kriget har brutit ut i Ukraina, men ändå känns det omöjligt att tro på. Elisabeth Rehn skickar ett textmeddelande och föreslår att flytta fram intervjun till eftermiddagen, så hon hinner lugna sina känslor efter presskonferensen. “Jag är krigsbarn med egna minnen”, skriver hon.

Jag går förbi lunchrestaurangen Rouge, som är belägen några våningar under SU:s kansli, och utanför träffar jag dess ägare Maggie Lindholm. Hon kom till Finland från Libanon som ung, och idag är hennes varma vardagsprat utbytt mot oro och sorg. “Jag vet var krig är. Kommer vi aldrig att lära oss?” utbrister hon. Det slår mig att jag inte har en blekaste blå aning om vad krig är.

Europas och Finlands säkerhetssituation är förändrad. Ingen vet hur man riktigt borde förhålla sig, och därför är reaktionerna varierande. Vissa skämtar för att lätta på den spända stämningen medan andra tar illa upp av dessa skämt. Vissa skyndar sig för att förnya sina pass medan andra tycker sådant är löjligt.

Jag hoppas tankarna om försvar kan få plats också hos mig, och andra unga finländare, sida vid sida med våra vardagstankar och framtidsdrömmar.”

På eftermiddagen samma torsdag, efter att både Elisabeth Rehn och jag har hunnit samla våra tankar, talar vi i telefon en hel timme. Jag känner mig verkligt priviligerad att få diskutera dessa frågor med Rehn av alla människor, och just den här dagen av alla dagar. (Intervjun kan du läsa på sidan 20.) Rehn talar om fosterländskhet och försvarsvilja, saker som aldrig förr fått plats i mina tankar eller min vardag. Det finns säkert tusentals unga i Ukraina precis som jag, som en månad sedan aldrig hade funderat på sin fosterländskhet eller sin roll i att försvara sitt hemland. Vi har funderat på studier, jobb, vänner och hobbyer. Vi har kanske funderat på fattigdom, ojämlikhet och klimat, men inte på försvar och fosterländskhet. Plötsligt har Rysslands attack vänt om på steken och dessa frågor har blivit akut aktuella.

Jag hoppas tankarna om försvar kan få plats också hos mig, och andra unga finländare, sida vid sida med våra vardagstankar och framtidsdrömmar. Man tänker kanske förenklat att allt annat stannar upp i tider av kris, men faktum är att livet fortsätter. Det måste få fortsätta. Jag hoppas vi hittar ett sätt att handskas med en förändrad världssituationen utan att mista det som förr var viktigt. Jag tror starkt att vi inte behöver välja mellan att antingen lägga våra liv på paus inför en förändrad världssituation, eller att naivt blunda för hela grejen och fortsätta som vanligt. Istället ska vi hitta sätt att ta det på allvar och göra så gott vi kan, medan vi tror på den bästa möjliga framtiden.

Vi vet inte hur framtiden ser ut, men åtminstone är vi inte ensamma om det. Tidigare generationer har levt igenom osäkra tider och ändå byggt upp en framtid. Jag väljer hoppet och tron på att också vår generation har en lycklig framtid.

Framför allt är mina tankar hos alla unga i Ukraina. De har inte heller slutat tro på framtiden trots den hemska verklighet de lever i. Vi ska outtröttligt fortsätta stödja och hjälpa dem.