Text: Nicholas Kujala. Foto: Nato.org pressbild
Finlands Nato-debatt har pågått nu i över 30 år, allt sedan järnridån revs och öst och väst förenades i Europa. Under flera decennium stod Finland mellan Sovjetunionen i öst och Europa i väst, men tiden var ändå inte så svartvitt neutral som man kunde tro.
Nordatlantiska fördragsorganisationen, Nato, är en försvarsallians som grundades redan år 1951 genom ett fördrag mellan tio europeiska stater, samt Kanada och USA. Försvarssamarbetet hade redan grundats i Europa genom Brysselfördraget år 1948, men krafter från andra sidan Atlanten behövdes med som motpol till Alliansen som Sovjetunionen började bilda efter andra världskriget. Det delade Tyskland höll sig neutralt efter kriget, men år 1955 fick Västtyskland status som en suverän stat och grundade sitt nya försvar, Bundeswehr. Den nyligen upprättade värnpliktsarmén väckte starkt motstånd bland pacifisterna i Västtyskland. I Frankrike var man däremot skeptisk mot ett västtyskt medlemskap i en försvarsallians. Frankrikes motstånd handlade mest om att man inte ännu hade förtroende för Tysklands förmåga att organisera sig militärt. Endast fyra dagar efter suveräniteten anslöt sig Västtyskland till Nato, influerat av Koreakriget och den alltmer delade världen. Då grundades även motsidans allians, Warszawapakten.
Från och med 1940-talets slut präglades Finlands utrikespolitik av Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet VSB (YYA på finska) som slöts med Sovjetunionen. Avtalet säkerställde att Finland inte skulle syssla med utrikesrelationer mot västvärlden. Trots det lyckades Finland gå med i flera ekonomiska samarbeten under VSB-tiden – men inte i Europeiska unionen eller dess förstadium. Finland blev ändå känt som en nyckelstat mellan väst och öst, och Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som hölls i Helsingfors år 1975 var en central del av dialogen. ESK var botten till det senare grundade OSSE (organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), som än idag har en viktig roll i att främja fred i Europa.
Då 1990-talet närmade sig blev Sovjetunionen långsamt svagare och tappade också sitt grepp om Finland. Under Mihail Gorbatšovs tid som Sovjetunionens ledare fick Finland grönt ljus att närma sig västsidans allianser, såsom Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). Finland tog snabbt steg västerut och anslöt sig till Europeiska unionen år 1995. Folkomröstningen om ett EU-medlemskap delade finska befolkningen nästan jämnt, men majoriteten ville ta ett ytterligare steg västerut. Däremot blev ett Nato-medlemskap inte alls aktuellt i detta sammanhang.
Ur ett politiskt perspektiv har Natofrågan varit stabil i Finland under 2000-talet
Trots att Natomedlemskapet inte blev aktuellt fördjupade Finland sina relationer med Nato relativt snabbt. Redan i mitten av 1990-talet började Finland delta med sin delegation i Natos parlamentariska församlings möten, och tillät deltagandet i Natos fredsbevaringsoperationer genom en lagändring. Samarbetet har fördjupats ytterligare sedan dess, men inga konkretare steg för ett fullt Nato-medlemskap har ännu tagits. Finland gick med i ett värdlandssamarbete (egentligen ett samarbetsprotokoll) med Nato år 2014, som fastställer att Nato i vissa fall kan använda sig av finländsk militärinformation och stadgar spelreglerna för hur ett Natoland kan hjälpa Finland i en krissituation. Protokollet var omtvistat i Finland, och tog över tio år att förhandlas fram. Sverige undertecknade ett liknande protokoll samma år.
Ur ett politiskt perspektiv har Natofrågan varit stabil i Finland under 2000-talet i Finland. Såväl presidenter som regeringschefer har haft en liknande åsikt, där den så kallade Nato-optionen varit central. Enligt Nato-optionen står dörren till Nato på glänt ifall säkerhetssituationen skulle förändras drastiskt i närområdet. SFP och Samlingspartiet har aktivast förespråkat ett fullt Natomedlemskap, medan vänsterpartierna traditionellt motsatt sig medlemskapet. Dock har opinionen inom partierna blivit mer positiv under 2020-talet, och speciellt militära eskalationen vid rysk-ukrainska gränsen har lyft befolkningens och centrala politikers vilja att gå med i Nato. Frågan om ett Natomedlemskap blir garanterat viktig i Finlands riksdagsval år 2023, och möjligtvis också under det svenska riksdagsvalet 2022.
Ett starkt försvar i luften
Då man talar om Nato kan man inte förbise stora försvarsupphandlingar. Trots att Finland traditionellt har varit öppen för offerter från olika länder, har det på sistone varit klart att upphandlingarna ska göras från strategiskt viktiga parter. Det senaste stora exemplet är jaktplanen inom projektet HX, där Finland tog emot offerter för jaktplanen som ska ersätta våra nuvarande Hornet-plan. Trots att anbudsförfarandet var relativt öppet, var det till slut fem flygplanstyper som kom till “finalen”. Alla dessa var från västländer, fyra från Nato-länder och ett från Sverige, en viktig strategisk partner nära Finland.
Finland har haft jaktplan från flera olika länder sedan 1950-talet. I början var det plan från Storbritannien, då Finland var motvillig att köpa plan från Sovjetunionen. Det var svårt att få tag på västerländsk valuta, så jaktplansköpen var osmidiga och planen omoderna. Först på 1960-talet beslöt man att Finland behöver ett bra luftförsvar, och då var det till slut Sovjetplanet MiG-21 som blev Finlands huvudsakliga jaktplan. VSB-avtalet begränsade också delvis möjligheterna att välja helt fritt på den tiden. MiG-21 var en viktig del av Finlands försvar genom kalla kriget, samtidigt som Finland också köpte plan från Sverige, närmare bestämt Saab 35 Draken. Draken var mycket mångsidigare än MiG-21, och dessa två plantyper var Finlands trygghet i en spänd värld fram till 1990-talet.
På 1990-talet stod Finland i ett klart vägskäl. Antingen skulle man fortsätta med en delad flotta, dels från öst och dels från väst, eller slutligen välja sida. Processen för upphandlingen var inte transparent, och dokument som användes som grund för beslutet har publicerats först nyligen. En del av bakgrundsmaterialet är än idag hemlighetsstämplat.
Det stod klart relativt tidigt att MiG-29, Sovjetunionens alternativ, skulle ha varit för dyrt och klart föråldrat. Sovjetunionens instabilitet omkring 80-talets slut och 90-talets början orsakade stor ekonomisk oklarhet, och det fanns frågeställningar ifall landet skulle klara av att leverera flygplanen som erbjöds. Därmed bad man inte om en offert från Sovjetunionen i slutliga processen. Sovjetunionen hade dessutom helt andra planer för att få Finland att välja dem i partnerskapet, nämligen jaktplansexport. Finland var ändå inte redo att utveckla och tillverka jaktplan med Sovjetunionen, och den idéen blev inte verklighet. VSB-avtalets tid var slut.
Sedan 1992 har Finland litat på amerikanska jaktplan. Det var en stor, världsomfattande nyhet då Finland köpte 64 Hornet-plan, och stärkte sin ställning som en av Europas största flygvapenmakter. Finlands försvar i luften har länge varit beundransvärt, och därför får Finland också mycket uppmärksamhet då man diskuterar just jaktplan. Att på en gång beställa så många moderna flygplan var garanterat inget lätt beslut, men något man säkert inte ångrat. Hornet F/A-18 var överlägset bäst enligt dokumenten som publicerades år 2017, 25 år efter upphandlingen.
Ett medlemskap löser inte alla Finlands försvarsfrågor.
Finland har under årtiondena byggt upp en stark försvarsindustri genom företag som Patria. Då man stod ensam mellan två stora block behövdes en stark industri som producerade arbetsplatser och försvarsmateriel. Valmet Lentokonetehdas stod för underhåll och dels också byggandet av flygplan i Finland, och genom årtionden har företag som Airbus sökt sig till Finland på jakt efter den expertis som finns här. Trots att Finland tvingades skrota mycket av den försvarsmateriel som fanns kvar efter andra världskriget, har landet lyckats rusta upp i enlighet med försvarets storlek.
Ett fullständigt Nato-medlemskap skulle göra det ännu lättare att sköta upphandlingar från Nato-blocket. Ifall ett land vill sälja vapen till ett annat krävs det oftast politiska beslut som tillåter det. Tröskeln för till exempel USA att sälja vapen till ett icke-Natoland kan kännas lite högre än till en klart allierad. Nato-medlemmar använder sig också mycket av varandras försvarsmateriel, speciellt inom gemensamma krisoperationer. Nato-länder kan placera tillfälliga och ständiga trupper i varandras länder, och speciellt i eskalerade situationer är Nato aktiv med att flytta runt vapen och personal för att upprätthålla en säkerhetsbalans.
Nato är inte en helt problemfri allians, och ett medlemskap löser inte alla Finlands försvarsfrågor. Varje Nato-land behöver ett starkt nationellt försvar, och en tillräckligt hög försvarsbudget. Finland har en av Europas största reserver inom försvaret, och försvaret moderniseras alltjämt. Senast nu med köpet av Lockheed Martins F-35 som ersättande jaktplan till Horneten är Finlands ställning som en strategisk militärpartner till USA förankrad. Finland fick även ovanligt bra tillstånd att köpa vapen med planen, och priset verkar ha varit mer än konkurrenskraftigt. Finlands geografiska läge och historia med Ryssland är garanterat orsaker till givmildheten, men man kan alltid spekulera om det finns en djupare (Nato-)baktanke med dylika exporttillstånd.
Ett finländskt Nato-medlemskap skulle framförallt gynna oss själva och länderna omkring oss. Ett stabilt Östersjöområde är ett krav för Finlands handel och säkerhet, och Natos säkerhetsgarantier gäller endast för medlemmarna. Samtidigt som goda diplomatiska förhållanden både till öst och väst är viktiga, är det allra viktigaste att komma ihåg var Finland hör hemma i dagens geopolitiska värld. Klart i väst.
