Principerna för upphandling av vägunderhåll kan orsaka problem för näringsidkare på landsbygden, då perifera vägar inte prioriteras vid plogning efter häftiga snöfall. Det kan dröja många timmar innan en väg till exempelvis en mjölkgård blir plogad. Samtidigt äger många jordbrukare sådana maskiner som de kunde utnyttja för plogning, då de har behov av att hålla den egna vägen plogad.

Kontraktet för vägunderhåll stipulerar strikt vem som har rätt att ploga vägen och ger snäva möjligheter till flexibilitet, ens i specialfall. Detta innebär att till exempel en mjölkbonde, trots att denna äger lämplig utrustning för plogning, inte får ploga upp vägen själv utan tvingas vänta tills kommunens anlitade vägunderhållsentreprenör kommer och plogar vägen. Då vägen är oframkomlig händer det ibland att mjölkbilen inte kommer fram i tid för att tömma mjölktankarna, vilket leder till att mjölk går förlorad – en både ekonomisk och ekologisk förlust.

Modellen för vem som ansvarar för röjningen av vägar är komplicerade. Statens vägar får endast röjas av entreprenörer som har beviljats tillstånd av NTM-centralen, kommunala vägar ansvarar kommunen för och deras anlitade entreprenörer och för enskilda vägar ansvarar väglaget. Väglagen kan kontakta kommunen och fråga om de kan röja vägen, men i sista hand är det väglaget som bär ansvaret.

En modell borde utvecklas, så att även entreprenörer som inte har rätt att ploga statens vägar har rätt att ploga vägarna vid häftiga snöfall. Denna modell borde utvecklas före snöovädren slår till

Därför föreslår Miljöpolitiska utskottet att SU skall jobba för:

  • ATT underlätta för näringsidkare på landsbygden att i undantagsfall själva få ploga kritiska vägar som tryggar deras verksamhet, förutsatt att ändamålsenlig utrustning finns tillhanda.
  • ATT det utarbetas planer för hur snöröjningen ska ske vid exceptionellt kraftigt snöoväder, så att de krav på underhåll som finns alltid uppnås.

Förbundsstyrelsens svar:  

Efter en snörik vinter är denna motion ytters aktuell och som motionären lyfter fram så ansvarar olika aktörer för skötseln av vägarna beroende på vem som äger vägen. På landsbygden är det vanligt att den enskilda vägen som lokala entreprenörer sköter om är i bättre skick än statens vägar.

Jordbrukare har ofta enskilda vägar som de tar om hand och till exempel mjölkproducenter har ett ansvar att hålla vägen öppen såsom motionären nämner i brödtexten. Men som påpekats  har jordbrukare inte rätt att sköta statens vägar. Detta försvårar deras affärsverksamhet vintertid, och kan leda till ekonomiska bortfall, om man inte kan hämta exempelvis mjölken i tid på grund av oplogade vägar. Det finns uppsatta standarder för hur snabbt efter det att snöoväder har passerat som vägen skall vara i ett särskilt skick, med faktorer som snödjup och ojämnhet. Dessa bör alltid eftersträvas.

Den andra ATT-satsen är problematisk eftersom den förutsätter att alla som är med och utarbetar planen faktiskt är på plats när det gäller, så koordineringen blir allt annat än lätt. Därmed har förbundsstyrelsen valt att enbart förespråka den första att-satsen och ser det som den mest ändamålsenliga helheten för motionärens yrkan.

Därför föreslår förbundsstyrelsen att Svensk Ungdom arbetar för:

  • ATT underlätta för näringsidkare på landsbygden att i undantagsfall själva få ploga kritiska vägar som tryggar deras verksamhet, förutsatt att ändamålsenlig utrustning finns tillhanda.

Utskottets förslag:

  • ATT underlätta för näringsidkare på landsbygden att i undantagsfall själva få ploga kritiska vägar som tryggar deras verksamhet, förutsatt att ändamålsenlig utrustning finns tillhanda.

Kongressens beslut:

  • ATT underlätta för näringsidkare på landsbygden att i undantagsfall själva få ploga kritiska vägar som tryggar deras verksamhet, förutsatt att ändamålsenlig utrustning finns tillhanda.