Historieböckerna kryllar av män medan majoriteten av historiens lyskraftiga kvinnor endast lyser med sin frånvaro. Här presenteras några av dessa kvinnor, som definitivt är värda att bli ihågkomna ännu mer än de är i dag.


Texter: Rebecca Nurminen & Merete Lindholm
Inledning: Anna Hellberg

 

Historien skrivs av vinnarna, heter det. Vinnarna får bestämma hur det gångna blir ihågkommet, vad som lyfts fram och vad som glöms bort. Om det är någon som har vunnit kampen om historien är det män. Historieböckerna kryllar av män medan majoriteten av historiens lyskraftiga kvinnor endast lyser med sin frånvaro. Förutom att kvinnor inte haft samma chanser att göra saker som typiskt skrivs ner i historien har också många kvinnors prestationer glömts bort eller stulits.

I dag försöker vi samla upp spillrorna och visa upp det som gått förlorat. Ett gäng som gjort ett förtjänstfullt jobb med det här är musikteaterskolan Nya Tadam, som tidigare i vår premierade på Svenska Teatern med pjäsen Hjältinnorna där banbrytande historiska kvinnor talar med sin egen röst. Tyvärr hann pjäsen, som är skriven av Kaisa Lundán, bara ha en föreställning innan pandemin slog till, men vi hoppas få se fler föreställningar när läget tillåter.

Här under presenterar två av skådespelarna, Rebecca Nurminen och Merete Lindholm, sina egna karaktärer i pjäsen. De spelar två kvinnor från 1800-talet som på varsin kontinent utmanade samhällets sanning om utsatta grupper som arbetarklassen, mentalvårdspatienter – och framförallt kvinnor.

Men först, en ofattbar historia om en totalt skoningslös kvinna som tack och lov inte försvann ur historien för gott, trots försök. Hur många liknande kvinnor har man verkligen lyckats sudda ut?


Den kvinnliga faraon 

Text: Rebecca Nurminen

 

De som skriver historien har stor makt. De kan välja att lämna bort detaljer – eller till och med hela regim. Men att utplåna en del av historien är ett stort arbete som måste uträttas effektivt och noggrant. Nästan 3500 år sedan, i Egypten, ströks en farao från historien i en handling som kallas Damnatio Memoriae, fördömande av minne. Denna eliminering genomfördes på det mest bokstavliga möjliga sättet. Faraons framgångar tillskrevs andra, statyer krossades och målningar förstördes.

Vem var denna farao man ville ha bort ur historien? Faraon Hatshepsut var en kvinna. Hon sägs vara historiens första mäktiga kvinna. Trots att det var lagligt för en kvinna att vara monark gick en kvinnlig farao emot den tidens grundläggande övertygelser. En farao var en avbild av en manlig gud, och att bryta mot traditionen av manligt styre var att utmana tron på ordning och rättvisa.

Faraon var gudarnas företrädare på jorden, så man ville säkerställa dynastins fortsättning genom att gifta sig med nära släktingar: syskon, kusiner eller barn. Dessutom måste en farao ha kungliga föräldrar. Hatshepsut var Faraons dotter och gift med sin halvbror Thutmosis II, som var tronens arvinge. Tillsammans fick de en dotter Neferure, men Thutmosis II fick också en son, Thutmosis III, med en av sina bihustrur. Det var den här sonen som senare ville stryka Hatshepsut från historien.

Senare avlägsnades all information om Hatshepsut från de offentliga monumenten och bevis på hennes regeringstid förstördes.

När Thutmosis II dog var hans son, Thutmosis III, bara ett litet barn och Hatshepsut blev tillfällig regent under hans uppväxt. Men på sitt sjunde regeringsår ändrade Hatshepsut lagen och krönte sig själv till Farao. Hon antog titlar som manliga gudar hade och lade en manlig ändelse till sitt namn. Efter sin kröning avbildade man henne som man, kroppsbyggnaden och stående ställningen ritades av maskulint. Hon använde kungligt lösskägg på hakan, kunglig dräkt med överkroppen bar, band fast brösten och bar kungliga huvudbonader. För att höja sin dotter Neferures ställning gifte hon henne med Thutmosis III. Dessutom kallade hon sig guden Amons dotter.

Så varför försökte man utplåna Hatshepsut ur historien? Enligt bevisen var hon en bra farao som uppfyllde den traditionella rollen. Hon förbättrade Egyptens ekonomi, förstärkte handelsförbindelser, hade starka religiösa kontakter och en framgångsrik militär karriär. Hon drog ut på fälttåg till Nubien och stred jämsides med sina soldater. Hatshepsut var en stor byggare och hennes begravningstempel var ett fenomen för sin tid.

Ingen vet exakt när Hatshepsut dog. Hennes namn försvann ur historieböckerna efter att Thutmosis III besegrade upproret i Kadesh 1457 f.Kr. Det stod istället att Thutmosis III:s regeringstid hade börjat efter att fadern Thutmosis II dog. Dessutom tog han äran för allt Hatshepsut gjorde under sin regeringstid. Senare avlägsnades all information om Hatshepsut från de offentliga monumenten och bevis på hennes regeringstid förstördes.

Kanske Hatshepsuts kön var ett hot mot patriarkatet som härskade i Egypten.

Frågan om motivet står kvar. Gjorde styvsonen Thutmosis III det av ilska för att ha blivit bestulen på sin tron? Det verkar osannolikt eftersom Hatshepsut gav honom positionen som ledare av den egyptiska armén. Utsuddandet av hennes historia gjordes sporadiskt, till och med 20 år efter hennes död. 

Det är möjligt att Thutmosis III ville få sin egen regeringstid att verka starkare, vilket var vanligt under den tiden. En del spekulerar att man ville få Egyptens folk att glömma att det någonsin funnits en kvinnlig farao. Kanske Hatshepsuts kön var ett hot mot patriarkatet som härskade i Egypten. Lyckligtvis har tillräckligt med bevis bevarats för att pussla ihop hennes historia. Den kvinnliga faraon Hatshepsut står kvar i historien – lika stark som hon var.


Orädda Nellie Bly avslöjar sanningen

Text: Merete Lindholm

Nellie Bly var en pionjär inom den grävande journalistiken. Hon blev känd redan under sin livstid och lämnade ett spår i världshistorien efter sig. Vad gjorde Nellie Bly till den historiska kvinna hon är känd som idag?

Nellie Bly är en pseudonym för Elizabeth Cochran som föddes år 1864 i Pennsylvania. Elizabeth var en lovande elev redan i ung ålder och fick möjligheten att börja gå i skola. Men detta privilegium miste hon snabbt när hennes far dog efter att hon gått i skola bara en termin. För att hjälpa sin familj ekonomiskt började Elizabeth Cochran jobba som städare och barnvakt. Men helst hade hon haft ett helt annat yrke. Den ambitiösa tonåringens kall var att skriva och att påverka.

Tidningen Pittsburgh Dispatch publicerade 1880 en kolumn med namnet What girls are good for. Kolumnen hävdade att kvinnors huvudsakliga nytta var att föda barn och att ta hand om hemmet. Då 18-åriga Elizabeth skickade in en respons under pseudonymen Lonely Orphan Girl. En imponerad chefredaktör erbjöd henne en arbetsplats på heltid. Det var då hon blev tillgiven pseudonymen Nellie Bly, som skulle bli känd världen över.

Genom att låtsas vara galen skulle hon infiltrera ett mentalsjukhus och rapportera om förhållandena där.

Journalisten Nellie Bly skrev om kontroversiella ämnen; hur skilsmässor påverkade kvinnor och hur kvinnor behandlades i fabriker. Men fabriksägarna skickade in klagomål om Blys avslöjanden och tidningen som var rädd om sitt rykte flyttade henne till kultursidan där hon fick skriva artiklar riktade åt kvinnor. Hon ogillade att skriva om trädgårdsarbete och de senaste trenderna och sade upp sig kort därefter.

På 1880 talet var diskussionen om den mentala hälsovården aktuell, och Nellie Bly, pank och arbetslös som hon var, övertalade Joseph Pulitzer vid tidningen New York World att anställa henne för en viktig uppgift. Genom att låtsas vara galen skulle hon infiltrera ett mentalsjukhus och rapportera om förhållandena där.

Nellie Bly kom in på ett hem för arbetarkvinnor där hon kallade sig Nellie Brown. Hon vakade på nätterna för att ha blodspärrade ögon, rufsade till håret och skötte dåligt om sig. Bly började bete sig osammanhängande och tala högt om hur hon var rädd och misstänkte alla runt sig. Kvinnorna i hemmet blev så rädda för henne att de ringde polisen och undersökningen av Bly började. Hon fick träffa domare och läkare. Alla läkare hon träffade sade att hon var från vettet, en av dem kallade henne ett hopplöst fall och en annan konstaterade att hon var “utan tvivel galen”.

När Nellie Bly väl kom in på mentalsjukhuset på Blackwell Island slutade hon spela sin roll. Hon betedde sig alldeles som själv. Men läkarna och sjuksköterskorna började i stället tolka det vanliga beteendet som symptom. Då Bly berättade för sjuksköterskorna att hon inte var sjuk och att hon ville bli frisläppt sågs det som vidare bevis på att hon var sjuk. Hon blev övertygad om att många andra patienter på mentalsjukhuset inte heller var mentalt instabila.

“Vad, förutom tortyr, kunde producera galenskap snabbare än en sådan här behandling?”

Livet på Blackwell Island kunde man beskriva som helvete på jorden. Maten var rutten, råttor sprang omkring och om patienterna inte var tysta slogs de. Farliga patienter blev fastbundna med rep i varandra.

“Vad, förutom tortyr, kunde producera galenskap snabbare än en sådan här behandling?” skrev Bly om den otroligt omänskliga behandlingen på mentalsjukhuset. Hon sade att livet på Blackwell Island kunde få vilken frisk människa som helst att bli galen.

När Bly tio dagar senare kom ut ur mentalsjukhuset publicerades artikel på artikel om hennes erfarenheter från dårhuset. År 1887 trycktes boken Ten Days in a Mad-House som sammanställde hennes artiklar. Blys grävande journalistik var orsaken till att mer uppmärksamhet fästes vid mentalhälsovården i USA. Utredningen resulterade i en noggrannare praktik inom mentalhälsovården och en rejält större budget.


Ulrika Wilhelmina Johnson, kvinnan som blev Minna Canth

Text: Rebecca Nurminen

Tänk dig Finland på 1800-talet. Den finska befolkningen växer i snabb takt och landet industrialiseras. En stor del av Finlands befolkning är arbetare och arbetares och kvinnors ställning i samhället är inte lika bra som den är i dag.

Den 19 mars 1844 föddes en flicka vid namn Ulrika Wilhelmina Johnson till en finskspråkig familj i Tammerfors. Hon var den äldsta av tre barn och hennes föräldrar kom från anspråkslösa förhållanden. Ulrika Wilhelmina var ett begåvat barn, hon hade rik fantasi och sjöng vackert. Hon höll teaterföreställningar med sina vänner och gick på bal. I dag känner vi henne vid namnet Minna Canth.

Minna Canth måste avbryta sina studier efter två år, eftersom det inte ansågs passande för en gift kvinna att gå i skola.

Familjens ekonomiska situation förbättrades när de flyttade till Kuopio där pappan Gustaf Vilhelm Johnson tog över Finlaysons garnaffär. Pappan ville ge sin dotter bra förutsättningar i livet, vilket innebar att gifta sig borgerligt. Så hon fick gå i flera svenskspråkiga skolor. År 1863 grundades Finlands första seminarium för grundskollärare i Jyväskylä. Seminariet gav för första gången kvinnor möjligheten att studera ett annat yrke än barnmorska. Ulrika Wilhelmina Johnson åkte till Jyväskylä för att bli lärare, eftersom kvinnliga lärare kunde försörja sig själva utan att gifta sig. Under den här tiden började hon använda förnamnet Minna.

Minna hade många friare, en av dem svenskspråkiga Johan Ferdinand Canth, som var filosofie magister och lektor i naturvetenskaper vid Jyväskylä seminarium. Johan Ferdinand friade till henne två gånger och till sist svarade hon jakande. Minna Canth måste avbryta sina studier efter två år, eftersom det inte ansågs passande för en gift kvinna att gå i skola.

Paret Canth fick sju barn och de första åren var Minna mycket hemma. Under tiden skrev hon noveller, nyheter och samhälleliga uttalanden till tidningarna Keski-Suomi och Päijänne. Minna behandlade ämnen som nykterhet, kvinnofrågor, religionsfrihet, finska språkets ställning och sexualmoral; samma ämnen som hon kom att behandla i sina verk. Dessutom hade hon tid att utöva välgörenhet hos de fattiga.

Minnas pappa dog 1877 och Johan Ferdinand året efter det. Det var en tung tid för henne, men några månader efter sin mans död skickade hon sin första pjäs Murtovarkaus till Finska Teaterns chef Kaarlo Bergblom. Han accepterade pjäsen och den tilldelades Finska Litteratursällskapets pris. 

Urpremiären var en skandal, men pjäsen påverkade samhället så mycket att riksdagen några månader senare antog en ny lag som bestämde om boskillnaden inom äktenskapet.

År 1880 flyttade Minna med sina barn tillbaka till Kuopio och garnbutiken hon ärvt av sin pappa. Året innan hade affärsfriheten trätt i kraft, vilket gav änkor möjligheten att bli egenföretagare. Hon hade stor ekonomisk framgång och hade råd att ägna mera av sin tid till att skriva.

På 1800-talet var rikligt alkoholbruk vanligt, även Minnas pappa använde alkohol i stora mängder. Hon kritiserade alkoholmissbruket och mannens dominerande ställning i äktenskap i sin pjäs Työmiehen vaimo. Urpremiären år 1885 var en skandal, men pjäsen påverkade också samhället så mycket att riksdagen några månader senare antog en ny lag som bestämde om boskillnaden inom äktenskapet.

Minna Canths idéer och tankar var radikala för sin tid. Hon ville förbättra kvinnornas ställning i samhället och kritiserade borgerliga kvinnor för att inte hjälpa kvinnor med lägre status. Hon kritiserade kyrkan trots att hon var djupt religiös. I dag kallas Minna Canth den finländska feminismens moder, men det gjorde hon inte under sin livstid. Det är viktigt att förstå hur svårt det var för en kvinna som Minna Canth att gå från fattiga förhållanden till en pionjär inom den finska realismen och feminismen. 

Canths samhällskritik och radikala idéer ledde till att många människor ville stoppa henne. Man försökte förbjuda unga människor att vistas i hennes salong i Kanttila och vissa ville hindra henne att gå ute på gatorna. Canth själv sade att de som hatade henne hade skickat henne till Sibirien om de bara kunde.

Minna Canth skrev tio pjäser, sju långa noveller samt berättelser, tidningsartiklar och tal. Hon var en affärskvinna, en rättskämpe och den första finskspråkiga kvinnliga journalisten. Med hennes stöd etablerades den första finskspråkiga samskolan (SYK) år 1886 i Helsingfors. Kuopios kvinnointelligens, där Canth var aktiv, fick riksdagen att ta upp frågan om kvinnors rösträtt. Minna Canth var en kvinna före sin tid och tack vare henne har vi ett mer jämställt Finland.