– När jag klär på mig min gákti känner jag mig stolt – men också nervös. Jag blir ett föremål för blickar på ett helt annat sätt, berättar samisk-finlandssvenska Jolanda Magga.
Text: Anna Hellberg
Bild: Ona Iivonen
Jolanda talar om bjudningarsom konfirmationsfester eller årsfester, där hon gärna bär sin gákti, den samiska traditionella dräkten, trots att den kan vända huvud och väcka frågor. Men i år har det inte bara handlat om släktfester.
Mellan februari och augusti såg tusentals människor Jolanda klä på sig sin gákti. Det skedde på en videoskärm i konstmuséet Amos Rex i centrum av Helsingfors, som en del av utställningen Generation 2020, där konstverk av drygt åttio 15–23-åriga konstnärer visades. En av dem är Ona Iivonen, Jolandas kompis som tillsammans med henne skapade videokonstverket Identitet.
I verket står Jolanda mot en vit bakgrund iklädd jeans, Converse-tossor och en mörkblå college. Hon klär av sig plagg för plagg tills hon står i underkläder, och börjar sedan klä på sig sin samedräkt, plagg för plagg. I all sin enkelhet är konstverket mycket effektfullt. I dess presentationstext står det att videon får oss att fundera över ”hurdana våra tankar, känslor och förutfattade meningar är om andra människor”.
Vad tänker folk om samer? Och vad förstår folk inte om samer? Svaret på det sistnämnda är: mycket. Den klassiskt ignoranta frågan om varför icke-samer inte kan bära samedräkt resulterar i en genuint uppgiven suck från både Jolanda och Ona.
– Dräkten är en del av min identitet och när jag bär den är jag som närmast det samiska i mig, förklarar Jolanda. Jag förknippar den med gemenskap och samhörighet. Samedräkten är en konkret del av att vara same och bär så mycket symbolik och historia. Till den som genuint frågar kan jag egentligen inte säga annat än att läs på och lär dig, förklarar Jolanda.*
På samedräkten och dess olika detaljer kan man läsa bland annat personens hemtrakt, släkt och civilstånd. Samedräkter från olika regioner ser olika ut. Gáktin i videon är gjord av Jolandas släkting åt henne personligen, och den följer Enontekis-modellen.
Maktförhållanden och noga utvalda ord
Ona och Jolanda studerar båda audiovisuell mediekultur vid Lapplands universitet i Rovaniemi, och har varit goda vänner sedan början av studietiden. Projektet som till sist förde dem hela vägen till Amos Rex började som en idé för stillbilder, då Ona ville öva på studiofotografering. Idén växte till ett videoprojekt, och samtidigt blev vännerna medvetna om en alldeles ny dynamik mellan sig. Projektets rollfördelning gjorde maktförhållandet mellan dem tydligt; Jolanda som representant av en etnisk minoritet som diskrimineras och Ona som en del av majoritetsbefolkningen.
– Att filma Jolanda kändes svårt för mig, för uppsättningen är i sig problematisk, säger Ona. Trots att Ona var den som kom med idén och vars namn står på konstverket, skedde skapandet med stark tillit och i ett nära samarbete, där hon ofta var den som lyssnade.
– Vi diskuterade otroligt mycket. Vad som känns rätt och vad som känns fel, säger Ona. Jag hade aldrig börjat skapa ett sådant här verk om det inte hade handlat om just Jolanda, som jag känner så bra.
– En stor del av själva konstverket är processen genom vilken den kom till, säger Jolanda. Vi planerade och diskuterade det här konstverket i över ett år. När det blev klart att videoverket skulle ställas fram på Amos Rex var det alldeles nya frågor som dök upp. Hur skulle åskådarna förstå verket? Hur skulle det tas emot inom samegemenskapen?
– Jag har inte följt med diskussionen så mycket, verket får leva sitt eget liv. Men när jag har berättat åt folk om vårt projekt har responsen bara varit positiv, berättar Jolanda.
Däremot har inte alla andra haft förståelse för ämnets känslighet. För Jolanda och Ona var det viktigt att verket visades på sin egen skärm, och inte i en kavalkad av flera olika videokonstverk. Verket hade kunnat ändras drastiskt enligt vilka videon som hade kommit före och efter.
Det var också viktigt att samarbetet och den långa processen framkom i konstverkets presentationstext, men det var inte så lätt att få dem som redigerade texten att förstå det.
– De som redigerade föreslog just sådana uttryck som vi hade varit noga med att undvika. Vi fick vara jättenoggranna och skicka texten fram och tillbaka flera gånger, berättar Ona. Om man inte lägger märke till det använder man lätt gamla ingrodda uttryckssätt kring de här frågorna.
Alla har inte heller haft viljan eller tålamodet att förstå arbetet och de timtal av diskussion om identiteter som ligger bakom verket.
– På konstutställningens öppningsdag kom en man upp till mig då jag stod bredvid konstverket och frågade om jag var same, berättar Ona. Då svaret var nej konstaterade han att jag “alltså bara hade filmat en same”.
Alla de fallgropar av objektifiering och maktmissbruk som Ona och Jolanda i över ett år jobbat för att undvika antog han direkt att fanns där, utan att bry sig om att ta reda på mer.
Finlandssvenska identiteten har krävt mindre jobb
Jolanda tillhör två olika minoriteter. Hon är same från sin pappas sida, medan hennes mamma är finlandssvensk. Hon har tre modersmål: finska, svenska och nordsamiska. Hon är hemma från Ivalo, men varje sommar åkte familjen ner till sommarstället och mammas släkt i Korpo.
– Jag ser de här två identiteterna som rätt skilda från varann, de finns i motsatta ändar av Finland. Den miljö jag befinner mig i påverkar vilken identitet jag känner mig närmare just då, säger Jolanda.
Hon har aldrig aktivt behövt fundera på eller uppleva problem med finlandssvenskheten. Den har hon alltid varit du med, medan identiteten som same har krävt mera arbete.
– Som barn kunde jag uppleva rasistiska situationer, men förstod ju att inte koppla det med att jag är same. När jag vuxit upp har jag blivit betydligt mera medveten om min samiska identitet, säger hon.
– Efter det här videoprojektet har jag också blivit mer du med tanken att ha på samedräkten oftare. Jag är stolt över att vi vågade göra det här projektet.
*Vill du läsa mera om den samiska kulturen och samedräkten? Kolla in sagdetpasamiska.yle.fi
Den slutliga texten är dubbelkollad av Ona och Jolanda.
