Anders Adlercreutz är ordförande för svenska riksdagsgruppen, har fem barn och är arkitekt till yrket. I riksdagen sitter han i försvarsutskottet och finansutskottet, varav det sistnämnda definitivt haft ett omtumlande år. Jag var nyfiken på vad de som bestämmer om vårt lands ekonomi känner efter ett år då inget gått enligt budgetplanerna. En tisdagmorgon då Adlercreutz hade en ledig stund för Liber passade jag på att ställa alla frågor jag grubblat på kring nationalekonomi. Det här är vad han svarade.
Text: Anna Hellberg
Hur har finansutskottets arbete sett ut det senaste året?
– Finansutskottet är lite som spindeln i nätet. Allt som görs i riksdagen har någon sorts koppling till finansutskottet, för det behövs pengar till nästan allting. Det senaste halvåret i utskottet har varit kaotiskt på alla sätt, och mentaliteten har förändrats totalt. Förr förhandlade vi om 2, 3 eller 4 miljoner och nu plötsligt är 2 eller 3 miljarder ordinära summor. Men det är bra att minnas att vi tillfälligt lever i en annan verklighet, det kommer inte att vara för evigt och vi måste jobba för att normalisera läget.
Redan före coronakrisen talades det om statsskulden och att den kommer falla på våra ungas axlar att betala. Och nu har den förstås vuxit avsevärt. Hur oroliga ska vi vara över skulden?
– Man ska ta den på allvar – och nog kan det finnas skäl att vara lite orolig också. Trots det är Finland en rätt säker hamn för dem som vill placera pengar och i dag är skulden hyggligt lätt att hantera, då räntan är nästan på noll. Som en del av EU har vi en annan stabilitet än under 90-talets recession. Europeiska centralbanken kommer att stimulera ekonomin och man kan anta att räntorna hålls relativt stabila många år in i framtiden.
– Men vi kan inte bygga vår ekonomi på noll ränta hur länge som helst. Vi vet inte hur marknaden utvecklas, och när den generella europeiska ekonomin återhämtar sig finns det incitament att höja räntorna. Om Finlands ekonomi då inte hänger med i farten är vi i blåsten.
Kommer vi hänga med i farten?
– Det beror ganska långt på vad den här regeringen lyckas göra. Om vi tror att vi kan knalla på som vanligt utan att göra reformer – då lurar vi nog oss själva! Vi måste reformera arbetsmarknaden och öka dynamiken inom ekonomin, göra det som Sverige gjorde för 20 år sedan. De är i en mycket bättre situation än vi idag, deras andel skuld av bruttonationalprodukten (BNP) är knappa 40%. Finlands är snart över 70%.
– Vi låg på ungefär samma nivå med Sverige i början av 2000-talet, med de gjorde sina reformer och hade en snabb rekyl efter finanskrisen 2008, medan vi trampade gyttja ganska länge. Det finns också andra skillnader. Den svenska ekonomin har inte varit lika beroende av enskilda stora företag som Finland, jag syftar till exempel på Nokia. Vi borde också ha en mer diversifierad ekonomi, men det här kan inte ske enbart genom regeringens eller riksdagens åtgärder.
Vad är statsskuld egentligen? Hur är det möjligt att länder är skuldsatta och till vem?
– Ett land säger hur mycket lån de behöver, ger ut sina obligationer på marknaden och så kommer olika institutioner och köper upp dem. Det kan vara banker, fonder eller vad som helst, både inhemska och utländska aktörer.
Vad händer om ingen vill köpa upp statens obligationer?
– Då måste man förbättra villkoren, det vill säga gå med på högre ränta. Det hände under finanskrisen med Grekland, Italien och Spanien; räntan på statsobligationerna steg. Det som avgör räntans storlek är tilliten på landet, landets politiska system, till exempel mängden korruption och hur fungerande samhällsstrukturen och demokratin är. Därför är det viktigt att folk ska tro på Finland så de inte kräver så hög avkastning. Just nu har Finland ryktet som en stabil hamn att investera i.
Om alla är skuldsatta, kan man inte avskriva lite skuld?
– Det har talats om det, men jag tycker det skulle dra mattan under allting. Då skulle säkert kommande kreditorer också räkna med att skulden kan avskrivas, vilket kunde höja räntorna.
– Vi tar lån och betalar sakta tillbaka, och tar nya lån för att betala tillbaka det vi lånat; det är en rullande grej som pågår hela tiden. Vi kommer aldrig komma till noll men försöker hålla den totala summan hanterbar. Senaste åren – före corona – hade Finlands andel statsskuld av bruttonationalprodukten blivit lite mindre, men det var för att BNP steg, inte för att skulderna skulle ha sjunkit.
Finns det inget annat alternativ än att skuldsätta sig?
– Budgeten för år 2020 planerades så att underskottet skulle vara 2 miljarder. I stället gick vi 20 miljarder på minus. Det har skett en fruktansvärd förskjutning, men det betyder inte att utgifterna skulle ha ökat med 18 miljarder, utan inkomsterna har också minskat. Vi hade inte riktigt något val. Alternativet hade varit att chockhöja skatterna med 5 miljarder och skära ner på utgifterna med 13 miljarder, men det skulle totalt ha stoppat ekonomin och gjort bekämpningen av corona omöjlig.
– Nästa år kommer vi att göra ett underskott på ca 11 miljarder. Vi ser det som bättre att staten skuldsätter sig i stället för att kommunerna behöver säga upp folk.
Vad är Finlands största utmaning just nu?
– En åldrande befolkning. Det föds för få Finländare och antalet människor i arbete är för litet, så vår befolkningsstruktur är ofördelaktig. Det har delvis att göra men att vi har förhållit oss ganska avogt till invandring. Vi måste göra flera saker: sporra till invandring, höja pensionsåldern och säkra att de som är i arbetsför ålder kan arbeta.
Vilka är de viktigaste förändringarna som krävs för att få vår ekonomi på fötter?
– I stället för att göra arbetslivet så statiskt som möjligt borde vi göra det så dynamiskt som möjligt. Nu har vi strukturer som är byggda för en situation där man har en arbetskarriär. Men så är det sällan. Samtidigt minskar våra strukturer incentiven att byta jobb, skola om sig och tänka annorlunda. De arbetsmarknadsreformer vi gör nu borde fokusera på individens möjligheter i stället för en yrkeskårs levnadsvillkor i ett vakuum. Finland är en del av en internationell värld där man också tävlar internationellt, och ett snävt tänkande gagnar varken företagen, branscherna eller Finland.
– Vi behöver lokala avtal, ett mer jämställt arbetsliv, mer flexibla arbetstider och arbetsförhållanden. Vi borde sudda ut gränsen mellan anställd och arbetsgivare, mellan företagare och anställd. Alla indelningar av människor och branscher i olika fack förhindrar den förändring och den dynamik vi behöver.
Hur orolig behöver en ungdom idag vara över sin egen framtid?
– Förr tänkte man kanske att trygghet var att ha ett fast jobb, att gå in genom fabriksporten som 24-åring och ut som 65-åring. Få kommer i framtiden att ha en sådan arbetskarriär, utan i stället kommer folk att byta yrke och göra olika saker. Kanske jobba som anställd ibland och sedan som företagare.
– Samtidigt behöver man inte stressa över att alla beslut man fattar skulle vara totalt avgörande. Det är inte längre så att det man börjar studera definierar allting. Så länge man håller sig öppen till nya utmaningar och kanske internationella uppdrag, bygger nätverk och breddar sitt kunnande så klarar man sig nog.
Hur orolig eller hoppfull känner du dig inför Finlands framtid?
– Trots att vi har stora utmaningar, så har den relativa positionen också betydelse. Det är ingen tillfällighet att Finland är i topp 5 eller topp 10 på nästan vilken mätare som helst; vare sig det handlar om utbildning, låg korruption, ett stabilt och säkert samhälle, hur lyckliga människor upplever att dom är eller konkurrenskraft. Skulle det komma någon från yttre rymden och få en excel-tabell med basuppgifter om alla världens länder så tror jag de skulle tycka att Finland är ett hyggligt land. Vi har koll på många av de grundläggande strukturer som andra kämpar med.
– Så nog är jag hoppfull. Pengar, idéer och företag väljer bland länder, rangordnar dem och bestämmer vart de vill gå. Jag tror Finland är rätt högt på de listorna för det finns många grundläggande styrkor i det finländska samhället.
Vilka är de allra mest aktuella och realistiska förändringar att fokusera på just nu?
– Den här regeringen måste fatta beslut som leder till 80 000 nya arbetsmöjligheter.
– För det första måste vi få folk att vara längre i arbete genom att satsa på äldre människors arbetshälsa och -välmående.
– För det andra måste vi göra en familjeledighetsreform som stöder unga kvinnors karriärer. Det får inte vara så att kvinnor och män har samma karriärutveckling tills de är trettio och så plötsligt kör alla män förbi och kvinnor förväntas stanna hemma. Ett land som Finland med begränsade resurser måste använda dem på bästa möjliga sätt. Om vi har strukturer som skapar väntevärden om vem som jobbar och vem som inte gör det så är vi ineffektiva per definition.
– För det tredje måste vi inse att företag idag är annorlunda än förut. Vi kommer inte ha möjligheten att förlita oss på några stora halvstatliga industriella aktörer som kör på i 50 eller 100 år. I stället kommer vi ha en massa små företag som föds och dör, och då kan inte allt bindas av genomgripande takavtal, utan man måste kunna komma överens lokalt på företagsnivå.
– Det behövs alltså flexibilitet, jämställdhet och förståelse för att den näringslivsstruktur vi hade på 70- och 80-talet inte riktigt finns mera.
Vi måste alltså förändra på attityder och inte bara lagar och strukturer?
– Jag tror att fördomar per definition är oanalytiska förhållandesätt. De säger inte vad du är utan vad jag tror att du är. Fördomar bygger barriärer och skyfflar in folk i slussar dit de egentligen inte vill gå och dit det är korkat att försöka slussa in dem. Då gör de fel saker på fel sätt.
– Vem är jag som arbetsgivare eller arbetstagare och hurdant är det förhållandet? Är det en kamp mellan två motpoler eller jobbar de tillsammans. Det här är man bättre på i Sverige, vi har ett gammalt förhållningssätt att det här är två aktörer som kämpar på arbetsmarknaden och den starkare vinner. I Sverige arbetar man mera tillsammans och vill åt samma håll.
Om man är intresserad av – men rätt oinsatt i – nationalekonomi, hur ska man göra för att hänga med i diskussionen? Har du några tips?
– Nationalekonomi är ju hyggligt komplicerat – och dessutom färgat av politik. Oppositionen säger en sak, regeringen säger en annan och sanningen ligger säkert någonstans mittemellan.
– Om man vill känna sig lugn och att det nog fixar sig kan man passa på att läsa då Sixten Korkman skriver en kolumn. Han har ett ganska lugnt perspektiv: visst finns det krusningar på ytan och kanske någon stormvind härifrån och därifrån, men våra grundfundament är ändå okej. Han är en kolumnist med en ganska positiv approach.
– Så finns det en kolumnist som heter Tuomas Malinen som är den andra ytterligheten. Han är en domedagsprofet som i tid och otid spår att EU och Euron går under och vi har en bankkris bakom hörnet. Om man läser lite av båda så får man kanske en balans. Man ska inte tro på allt som Malinen säger, men det kan vara bra att vara medveten om andra scenarier och att det därför är viktigt att upprätthålla våra strukturer och satsa på dem.
På tal om att satsa, vad borde Finlands satsa på inför framtiden?
– Jag önskar att vi diskuterade vår vision för Finland mera. Vi kan inte – och behöver inte – vara bäst på allting, utan vi kan vara lite specialiserade. Då tänker jag på vilka branscher som med säkerhet kommer att växa: Världen håller äntligen på att vakna upp till klimatproblematiken, så vad är det för saker varenda land kommer behöva i framtiden? Jo, lösningar på hur man ska minska på utsläppen, hur man tar hand om sina sopor, hur man producerar energi på ett renare sätt och hur man tar sig från punkt A till B med mindre klimatutsläpp. Den här branschen kommer med säkerhet explodera och det finns redan många bra saker på gång i Finland som kan bli stora och erövra internationella marknadsandelar.
– Som politiker ska vi se hur vi kan hjälpa den utvecklingen. Det skulle vara vansinnigt att tänka sig att Finland skulle vinna på att vänta och se vad andra gör och sedan hoppa på tåget. I stället måste vi försöka gå i täten och ha en sådan verksamhetsmiljö, sådan lagstiftning och sådana nationella mål att vi skapar den initiala marknaden för de här företagen. De får referensobjekt, en testmarknad för att etablera och växa till sig och sedan gå på export.
– Det här är någonting vi borde inse som ett kollektiv. I dessa sektorer ligger Finlands styrkor och här finns fröet för en stark hållbar tillväxt och ett välstånd i framtiden.
