Det är hundratals år mellan ekorrskinn och FPA-stöd, och dessa känns som två koncept så långt ifrån varandra som det bara går att komma. De ligger ändå båda under samma system – det vi idag kallar pengar.


Text: Marie Krogius

 

Min vardag påverkas av pengar vare sig jag vill det eller inte. Trots att jag ser charmen i ett icke-materiellt liv där fokus ligger på människorelationer och en uppskattning för allt som är gratis, är jag tvungen att ta del i den gemensamma ekonomin. Jag hatar inte det, men jag kan inte heller påstå att jag älskar pengar och allt vad de står för. Ofta är de första känslorna jag får av pengar stress och förvirring.

Pengar gör vårt liv både lätt och svårt. I ett system med byteshandel skulle människor vara tvungna att vara så gott som självförsörjande. Om vi plötsligt skulle återgå till byteshandel och jag skulle jobba som layoutgrafiker och behöva mjölk till kaffet, skulle jag vara tvungen att hitta en bonde med kossor. Jag skulle erbjuda mina layouttjänster i utbyte mot mjölk. Men bonden behöver nödvändigtvis ingen layoutservice, så jag borde hitta en bonde som också har behov att få en tidning layoutad. Om jag lyckas hitta en bonde med behov av mitt layoutjobb, hur många sidor ska jag layouta och till vilket pris? Vi säger att bonden betalar mig i 500 liter mjölk. Nu har jag ungefär 499 liter mjölk överlopps, som jag inte hinner dricka upp före det surnar.

Pengar är en fantastisk innovation som tillåter oss att byta service mot valuta och att fastställa värde. Det är ett praktiskt system som idag inte kräver något annat från dess användare än tillit. 

 

Varför pengar?

Minns du tiden före corona när man kunde använda kontanter i butiken? Mynt hade ursprungligen ett egenvärde i den ädelmetall som myntet var gjort av. Man betalade i metallens värde i vikt. I Sverige på 1600-talet gick det så långt att man konverterade silvrets värde i riksdaler till stora kopparpengar som kunde väga upp till 20 kilogram. Idag har vi lyckligtvis frångått detta opraktiska sätt att kärra omkring på pengar, och bryr oss inte längre om att få värdet av mynt i vikt, utan i rätt sort. Ett tvåeurosmynt är idag gjort av nickelmässing och nickelbrons och väger 8,5 gram. Från ett strängt materialmässigt perspektiv är det alltså rätt värdelöst – för att inte tala om papperssedlar. 

Sedlar var ursprungligen skuldebrev där det framkom hur många mynt banken var skyldig kunden för en bankinsättning. Man kunde alltså föra en säck med mynt till banken och få i en lapp i utbyte där det stod hur många mynt banken förvaltar för dig. Någonstans i härvan bland samhällets och ekonomins utveckling kom man fram till att sedlarna faktiskt också kan vara värda pengar, bara man är överens om saken.

Att tala om pengar är fortsättningsvis svårt, inte på grund av det abstrakta konceptet, men eftersom det är relativt tabubelagt. För lite pengar är skamligt och för mycket pengar är själviskt.

Dollarn var bunden till guldets värde ända fram till 1970. USA skuldsattes stort under 1960-talet till följd av Vietnamkriget, och för att kompensera för utgifterna trycktes mera sedlar. Inflationen gjorde att guldreserverna bara räckte till för att täcka ungefär 20% av alla sedlar i omsättning, så 1971 bestämde man att dollarns värde inte längre skulle vara bundet till guld. Förändringen märktes knappt i människors vardagliga liv, trots att sedeln hade gått från att vara värd någonting i en ädelmetall till att vara värdelös i sig själv.

Idag är största delen av pengarna i omsättning digitala. De existerar alltså inte överhuvudtaget, förutom i något elektroniskt system som siffror på en skärm. Centralbankerna bestämmer (sådär överdrivet simplifierat) att skapa pengar från intet. Det behövs alltså inga ädelmetaller eller materiella resurser för att skapa mera pengar för ditt bostadslån på 100 000 euro. Banken knapprar bara in en summa “nya pengar” som sedan syns på din nätbank. Skönt så, du slipper bära hem en säck med mynt.

 

Vem får tala om pengar?

Så fort man ifrågasätter pengar blir allt väldigt svårt. Pengar är paradoxalt nog samtidigt ett väldigt konkret och ett väldigt abstrakt koncept. De är trots allt bara ett betalningsmedel, ett sätt att fastställa pris och ett sätt att förvara värde. Att tala om pengar är fortsättningsvis svårt, inte på grund av det abstrakta konceptet, men eftersom det är relativt tabubelagt. För lite pengar är skamligt och för mycket pengar är själviskt. Intresse för pengar förknippas med egoism, ytlighet och snobberi. Ibland känner jag också att jag inte får tala om pengar eftersom jag inte har någon expertis överhuvudtaget, och att ansvaret för att bevaka porten till pengavalven ligger enbart hos finanshajar och ekonomer.

Vi vet också att pengar, särskilt brist på pengar, är en stor stress- och hälsofaktor. Trots att pengar är en av mänsklighetens fiffigaste innovationer och mest fascinerande system, har det alltid funnits en mörk sida av myntet. Vi som är födda på 90-talet har blivit uppfostrade i efterdyningarna av “laman”, levt igenom en “once in a lifetime” -finanskrasch 2008 och väntar ängsligt på vilka finansiella konsekvenser coronakrisen kommer att föra med sig i våra vuxna liv. Många unga är skeptiska till om vi någonsin överhuvudtaget uppnår en likadan levnadsstandard som våra föräldrar, om vi kommer ha stabila jobb eller möjlighet att köpa en tillfredsställande bostad.

Så vad är pengar? Det kan till en början verka som en absurd fråga att ställa sig, men svaret är inte alls entydigt. I vardagligt språk är pengar något du använder i butiken för att köpa middag. Om du har mycket pengar köper du inrefilé, om du har lite pengar får du nöja dig med ett paket snabbnudlar. Ju mer man tänker på pengar, desto mindre verkar man begripa. Pengar är både tillit och misstro, lycka och oro. Pengar finns överallt, men det bästa i livet är ändå gratis?