Jag reagerade jag starkt på ett uttalande frånBinga Tupamäki (Saml) i intervjun (HBL 14.6). Hon hävdar att ”ju gråare politikeryrket är, desto mer lockar det rätt sorts människor.”

Politiken har länge nog varit grå, präglad av allvarliga män i mörka kostymer – en miljö där alltför få kvinnor har känt sig välkomna, och där unga tvingats kväva sin glöd för att passa in i en mall av föråldrad klokhet. Vi behöver inte fler gråa politiker, och vi ska definitivt inte cementera idén om att en politiker måste vara en tråkig byråkrat.

Sanna Marin klev fram som en kraftfull, ärlig och tuff kvinna.

I intervjun säger Tupamäki också att fenomenet om att fokusera för mycket på ytan började under Sanna Marins tid. Säga vad man vill om Sanna Marin, men för mig är hon en förebild. Hon klev fram som en kraftfull, ärlig och tuff kvinna i skinnjacka. Hon visade att unga kvinnor kan ta plats i maktens korridorer – precis som de är.

Jag vågar påstå att många av dagens unga, stigande stjärnor inom politiken inte skulle ha varit där de är i dag om inte Marin (och andra med henne) banat vägen. Det är därför Tupamäkis citat skaver så djupt.

Jag tror på precis motsatsen: Vi lockar människor med ett äkta politiskt engagemang när vi visar att alla är välkomna. Det är ju det som är demokratins kärna – folkstyre. Vi behöver inte bara de gråaste, dammigaste politikerna som kan allt om allt.

Vi behöver unga med iver i blicken, entusiasm och mod att förändra. Vi kanske inte är ”rätt sorts människor” enligt någons snäva världsbild, men vi är precis vad demokratin behöver för att utvecklas och släppa fram nya idéer.

Emma Isoherranen,

förbundsordförande för Svensk Ungdom