Thomas Blomqvist är många saker: pappa till tre barn, jordbrukare, riksdagsledamot sedan tolv år tillbaka – och nu minister för nordiskt samarbete och jämställdhet. Men varför kallar han sig inte feminist?
Text: Anna Hellberg
Intervju: Frida Sigfrids
Foto: Sofia Jern
Sex månader har nu gått sedan du svor ministereden. Hur har tiden som minister kommit i gång?
Det har varit annorlunda, men bättre än jag trodde. Inte visste jag ju vad jobbet som minister i praktiken går ut på. När jag skulle börja sade jag där hemma att det knappast kan bli längre arbetsdagar än tidigare – men det blev det nog.
Att träffa människor är jättegivande. Kraften och kunnandet hos organisationer som jobbar för jämställdhet är ännu större än jag förväntade mig. Det har varit en väldigt positiv upplevelse.
I en av dina första intervjuer fick du frågan om du kallar dig för feminist. Alla var inte så nöjda med ditt svar. Sex månader som jämställdhetsminister har gått, vad tänker du nu?
Jag tycker inte att man blir feminist bara för att man säger det, utan man blir det när man fört en feministisk politik. Inte vågar jag ännu efter ett halvt år kalla mig feminist, men om någon tycker att det jag säger får det att låta som att jag är feminist så passar det mig bra.
Också före ministertiden hade jag ett intresse för jämställdhetsfrågor, främst tack vare mina barn. Men jag hade ändå inte kallat mig för feminist innan ministerposten. Därför tyckte jag det skulle varit alltför anspråksfullt att börja kalla mig feminist bara för att jag är minister. Det skulle ha varit publikfrieri.
Jag vill driva sådana frågor som jag tror de flesta som kallar sig feminister vill driva. Den dagen jag har medverkat till så många goda beslut som är feministiska att någon vill kalla mig feminist så har jag inget emot det, jag skulle snarare se det som en hedersbetygelse.
Det är tuffare än jag trodde på EU-nivå, värre än jag tänkte mig. Vissa har svårt att erkänna att det också finns annan jämställdhet än den mellan man och kvinna.
Är Finland ett jämställt land?
Eftersom vi över 70 gånger nämner jämställdhet i vårt regeringsprogram, så är vi inte ett jämställt land. Om vi var jämställda skulle vi inte behöva säga någonting om det.
Några av de ojämställdheter Finland fortfarande behöver arbeta med är bland annat löneskillnader mellan kvinnor och män, våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. Av familjeledigheterna tar pappor ut bara tio procent, vilket är helt ofattbart. Vi ska också förnya translagen och slopa tvånget att steriliseras. Det står i regeringsprogrammet.
Så vi är långt ifrån jämställdhet, men ändå ett av de mest jämställda länderna ur ett globalt perspektiv. I en jämförelse mellan EU-länderna är vi på fjärde plats. Frankrike gick om oss i placeringen dels för att vi hade färre kvinnor i ledande positioner under förra regerings- och riksdagsperioden, men det har korrigerats nu.
Att vara minister innebär också många resor och att delta i diskussioner på internationell nivå. Hur syns arbetet för jämlikhet och minoriteter i Europa?
Det är tuffare än jag trodde på EU-nivå, värre än jag tänkte mig. Det är till exempel svårt att få Istanbulkonventionen* framåt. Vissa har svårt att erkänna att det också finns annan jämställdhet än den mellan man och kvinna.
Vi upplever “backlash”, motstånd, för jämställdhetsarbetet från vissa länder, till exempel Polen och Ungern. Samtidigt har Finland också fått mycket uppskattning under EU-ordförandeskapet när det gäller jämställdhet. Vi har lyft upp värdefrågor och demokrati.
Under en EU-ordförandeskapskonferens om sexuella minoriteter och könsminoriteter fick jag höra representanter från bland annat Polen, Rumänien och Irland berätta om hur de har det i sina länder. Det var omskakande att höra om den verkligheten de människorna lever i, men också berörande att bemöta tacksamheten som fanns där för att Finland tog initiativ till att ordna en sådan konferens. Då kändes det konkret att vi nog gör mycket rätt i Finland.
Jag känner starkt när det gäller trakasserier av olika slag – det är så onödigt och så lågt. Om jag på något sätt kan medverka till att göra det bättre så skulle jag vara stolt.
Vad är du stolt över under dina sex månader som minister?
Det är svårt att vara stolt över sig själv, jag blir lätt filosofisk när det gäller det här. Det är enklare att vara stolt över till exempel mina barn. Men jag är väldigt glad över att få vara med i viktiga diskussioner och att någon fortfarande efter sex månader ber mig delta i diskussioner om jämställdhet. Jag är tacksam för förtroendet.
Jag känner starkt när det gäller trakasserier av olika slag – det är så onödigt och så lågt. Om jag på något sätt kan medverka till att göra det bättre så skulle jag vara stolt.
Och om jag efteråt kan säga att jag var med och gjorde vårt samhälle mer jämställt och mer mänskligt, så att mina barn inte behöver uppleva det som många före dem har behövt uppleva, då skulle jag vara nöjd.
Vad skulle du säga till någon som är medlem i SU, men kanske inte ännu varit aktiv eller deltagit i något evenemang?
Gå med! Om du är ens lite intresserad av samhällsfrågor så är det ett beslut och en resa du inte kommer att ångra. Jag kan tänka att många tror att det är mycket märkligare, större och farligare än det är att aktivera sig politiskt.
Man kan gå med på ett möte utan att genast bli invald någonstans eller tvingas hålla politiska brandtal. Politik är givande på många sätt och man behöver ju inte bli minister, men man kan faktiskt bli det också! Det finns många saker man kan bli tack vare politisk erfarenhet, och nytta av det har man alltid. Man vet inte vart det kommer att leda, men intressant kommer det att vara.
* Istanbulkonventionen är Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet.
