I slutet av 1800-talet definierades var hundrade invånare i Helsingfors som prostituerad. Avsaknaden av ett socialt och samhälleligt skyddsnät drev kvinnor till prostitution, samtidigt som det försvårade processen att ta sig ur den. Så här såg prostitutionen ut i Helsingfors för i slutet på 1800-talet.
Text: Anna Öhman och Veronica Aspelin, historikerna bakom Hissapodden
Illustrationer: Sofia Jern
Foto: Oscar Öhman
Under 1800-talet utvecklades Helsingfors från en liten universitets- och ämbetsstad till en industrialiserad storstad. Efter 1810 fylldes staden av studenter, universitetslärare, ämbetsmän, ryska officerare och sjömän. Det mansdominerande kundunderlaget betydde en lukrativ marknad för affärsintresserade krögare, och det tog inte länge innan gatubilden bepryddes av ett antal kvarterskrogar. Men det var inte bara krögarna som kände doften av affärsmöjligheter. Snart slog även bordellerna upp sina dörrar.
De första bordellerna öppnade i Kronohagen och på Skatudden, men snart skulle dessa ”flickställen” eller ”sämre ställen” slå upp sina dörrar framförallt i Sandviken och Rödbergen. Mesopotamien, Eldorado, London – det var populärt med internationella namn på de kändaste bordellerna. I en typisk bordell huserade 2–10 prostituerade och som utrymme fungerade vanliga höghuslägenheter eller delar av större trähus. En bordellvärd, ofta en kvinna i 30–50-årsåldern med bakgrund i arbetarklassen, förmedlade de sexuella tjänsterna.
Bordellverksamheten förbjöds på 1880-talet och till en följd av det förflyttades en allt större del av prostitutionen ut på gatan. Gatuprostitutionen var inget nytt fenomen utan hade varit ett synligt inslag i Helsingforsnatten redan tidigare. Då kvällen skymde förvandlades kvarteren mellan Mannerheimvägen och Fabiansgatan till en mötesplats för prostituerade och deras kunder. I de dåligt belysta parkerna ingicks ekonomiska överenskommelser i skydd av nattens mörker.
Klassresa eller kamp för överlevnad
I slutet av 1800-talet definierades var hundrade invånare i Helsingfors som prostituerad. Det var framförallt kvinnor som sålde sex, men också män och barn, det vill säga personer under 16 år. I den här artikeln ligger fokus på konstellationen kvinnlig prostituerad och manlig kund.
De bakomliggande orsakerna till att kvinnorna fattade beslutet att ta till prostitution för att försörja sig varierade. För vissa var det ett övertänkt beslut, med vilket man strävade efter att höja sin egen levnadsstandard. Under tiden före 1900-talet kunde prostitution betyda höga inkomster. För andra var det arbetslöshet och en dålig samhällelig ställning som tvingade fram beslutet. Avsaknaden av ett socialt och samhälleligt skyddsnät drev kvinnor till prostitution, samtidigt som det försvårade processen att ta sig ur den.
Farorna lurade i de prostituerades vardag. Könssjukdomar som i värsta fall ledde till döden var utbredda. Andra typer av sjukdomar florerade och den vanligaste dödsorsaken bland stadens prostituerade var lunginflammation. Oönskade graviditeter ledde till farliga aborter. Ifall barnet föddes överlevde det med stor sannolikhet inte sitt första levnadsår.
Prostitution var olagligt och ju oftare en prostituerad dömdes till straff, desto hårdare blev straffet. Förpassning från staden, fängelsedomar och tvångsarbete på någon av landets arbetsinrättningar var vanligt.
Synd och skam – men inte för alla
Samhällets syn på de prostituerade var inte nådig. Kyrkan dikterade reglerna för det sexuella, och förutom att sex utanför äktenskapet vid tidpunkten var olagligt, var det framförallt moraliskt förkastligt.
Det rådde dock en dubbelmoral i frågan. Enligt den rådande synen på den manliga sexualiteten måste männen kunna få utlopp för sina sexuella lustar. Genom att köpa sex kunde dessa lustar tillfredsställas innan de blev okontrollerbara. Prostitution ansågs med andra ord vara ett nödvändigt ont i samhället.
Vidare varierade synen på sex och vem som var berättigad till vad beroende på samhällsklass och kön. Kvinnorollen var snäv, och i kvinnligheten ingick den naturliga dygden och förmågan att kunna kontrollera sig själv. Män med hemvist i de lägre samhällsklasserna som köpte sex ansågs vara lössläppta, medan sexköp var något som i de högre samhällsklasserna hörde festligheterna till.
Regelbundna besiktningar
Statens lösning på problematiken med att något som var olagligt samtidigt var nödvändigt blev att införa ett reglementeringssystem. Systemet betydde att Helsingfors prostituerade efter 1875 regelbundet tvingades uppsöka stadens besiktningsbyråer för könssjukdomskontroll. Ifall den prostituerade var frisk antecknades det i hennes besiktningsbok vilket betydde grönt ljus för fortsatt prostitution. Ifall könssjukdom upptäcktes, beslagtogs boken och den sjuka förpassades vidare till Gumtäkts sjukhus för behandling.
Officiellt hette det att systemet förhindrade spridningen av könssjukdomar, men besiktningarna fungerade samtidigt som ett kontrollsystem. De prostituerade bokfördes och synades. Kunderna undgick liknande besiktningar. Officiellt pågick den här typen av kontroller åren 1875–1908, men kvinnor tvingades uppsöka besiktningsbyråer betydligt längre än så.
Kvinnosaksrörelsen säger stopp
Mot slutet av 1800-talet strandade sedlighetsdebatten från Västeuropa även i Finland. Kvinnosaksrörelsen synade den rådande sexuella dubbelmoralen och prostitutionsfrågan lyftes som en fråga bland andra. Kraven på ett prostitutionsförbud bottnade sällan i en oro för den prostituerade, utan i en oro för familjeinstitutionen. Den borgerliga kvinnan skulle skyddas från den osedliga mannen. Reglementeringssystemet kritiserades för att staten genom det inofficiellt godkände prostitutionen.
Snart tog även arbetarrörelsens kvinnoföreningar aktivt del av debatten. Allmogekvinnorna lyftes fram som sexhandelns verkliga offer. Kvinnosaksrörelsen nådde en seger i sig då reglementeringssystemet till pappers upphävdes år 1908.
Förändras men försvinner inte
Trots försök till att stävja sexhandeln i staden genom bordellförbud, reglementeringssystem och straff försvann inte prostitutionen från Helsingfors. Däremot förändrades prostitutionskulturen. Sedlighetsdebatten ledde till att sexköp blev en angelägenhet att skämmas över. Kundklientelet övergick från överklass- till lösdrivarmän. Amatörmässighet blev större på gatorna, inkomsterna sämre och ostabila.
Att hitta ett annat arbete efter att en gång stämplats som prostituerad var inte lätt. Stigmat i kombination med avsaknaden av ett samhälleligt skyddsnät betydde att många, trots reprimander och skrala inkomster, fortsatte sälja sin kropp i den mörka Helsingforsnatten.
Mer om prostitutionens historia i storfurstendömets huvudstad Helsingfors kan du höra i Hissapoddens avsnitt “Bordeller och gatlöperskor”. Du hittar Hissapodden på Soundcloud, Spotify och iTunes.
Källor:
Antti Häkkinen: Rahasta – vaan ei rakkaudesta. Prostituutio Helsingissä 1867-1939
Katja Tikka, Elina Maaniitty, Iisa Aaltonen: Punaisten lyhtyjen Helsinki: prostituutio pääkaupungin historiassa
Margaretha Järvinen: Prostitution i Helsingfors – en studie i kvinnokontroll
