Varför ignorerar vi hemlösa? Vem har rätt att berätta? Hur mycket ansvar kan man ta för något man bara är en liten del av? Går det att vara konstnär utan att åka till Sverige? Kan andra människor förstå finlandssvenskar?
Det här är en intervju med två unga konstnärer, Siri Fagerudd och Kaya Pakaslahti, om allt mellan himmel och jord.
Text: Anna Hellberg
Foto: Marie Krogius
Varför ignorerar vi hemlösa?
Kaya Pakaslahti skriver en dramaserie till Instagram med ett starkt samhälleligt tema: hemlöshet. Serien handlar om en tjej som missköter sina grejer och blir bostadslös. Just den händelsekedjan är kanske inte representativ för bostadslöshet i allmänhet, men för seriens målgrupp är det en relaterbar ingång till frågorna, förklarar Pakaslahti.
– Jag vill ta upp vad hemlöshet innebär för en människas uppfattning av människovärde. Och tala om samhällets ansvar gentemot hemlösa. Jag ser det som våld från samhället att man inte blir omhändertagen. En dag skulle jag vilja skriva en långfilm om det temat, säger Pakaslahti.
Hon vill visa att det inte är bara en viss typs människor som är bostadslösa. Kedjan av olyckor och svårigheter illustrerar att det kan hända till vem som helst, men att förutsättningar i samhället inte är samma för alla från grunden.
Pakaslahti vill att serien ska väcka empati för människor i en annan situation än man själv är i.
– Det finns någon slags mekanism som gör att man inte vill se hemlösa. Om man tar in deras verklighet tvingar det en att ta ställning eller ändra på sitt beteende, vilket man inte är redo att göra. Jag vill säga att det inte hotar din existens att ta in de här sakerna.
Fagerudd instämmer.
– Det skrämde mig hur snabbt jag blev avtrubbad gällande hemlöshet och tiggeri direkt när jag flyttade till en storstad. Jag började filtrera bort det. Därför är det häftigt att synliggöra det på en sådan platform som Instagram. Jag tror empatin växer och man tänker “det skulle kunna vara jag”.
Vem har rätt att berätta?
– När jag skrev min första tv-serie Badrumsliv fick jag writers block i ett skede, berättar Pakaslahti. Jag upplevde att jag som vit kvinna redan är representerad. Men det var mitt jobb och jag var mitt i arbetet, så det sög att gå igenom den personliga utvecklingen just då.
Det politiska klimatet har på senare tid haft stort fokus på identitetspolitik, vem det är som får berätta vad. Pakaslahti säger att det är jätteviktigt för samhället, man kommer inte ifrån att varje berättelse är politisk, det är alltid någons synvinkel som lyfts fram.
För att komma över sin writers block skrev Pakaslahti in en händelse i serien där en av huvudkaraktärerna blir anklagad för kulturell appropriering när hon bär ett indiskt smycke. Karaktären protesterar och går igenom en händelse där hon inte har självinsikt, och på det sättet skrev Pakaslahti in sin egen situation i karaktärens, i stället för att vara en osynlig berättare.
– Som filmskapare har man absolut ett ansvar att tänka på representation, att inte reproducera en massa skit. Filmen och konsten har en inverkan på samhället, säger Pakaslahti.
Men samtidigt säger hon att man inte ska likställa konst med politik. Identitetspolitik och representation är superviktigt ur ett samhällsperspektiv men konsten kan inte bära ett politiskt ansvar.
– Om konsten är hundra procent korrekt så är det inte längre konst, utan propaganda som tjänar ett politiskt syfte och då måste man se det som det. Eller så är det skapandet av en utopi som inte har något att göra med hur världen egentligen ser ut.
Dessutom mäter man inte konstens värde enbart enligt dess relevans i samhällsdiskussionen, menar både Pakaslahti och Fagerudd. Att det berör folk på ett känslomässigt plan, utan att man kan lägga fingret på exakt vad det är, har också ett värde.
– Jag tycker också det är angeläget att vara med i projekt som kanske inte är uttalat politiska eller otroligt djupa, men som gör någon glad eller blir visuellt häftiga. Konsten måste också finnas på det sättet, bara i egenskap av konst, säger Fagerudd.
Kaya Pakaslahti
- Uppvuxen i Åbo och Helsingfors.
- Regissör och manusförfattare, har studerat film på Yrkeshögskolan Arcada.
- Har sysslat mycket med teater, vilket har varit avgörande för regisserandet.
- Debuterade med webbserien Badrumsliv på Yle Arenan sommaren 2019.
- Studerar för tillfället dramatik på folkhögskolan Biskops Arnö söder om Uppsala och skriver en Instagram-dramaserie för Yle som har temat hemlöshet.
– Att jobba med skådespelare ger mig alltid supermycket energi. Det finns massor av begåvade och roliga skådisar i Svenskfinland. Att få ny input och skapa tillsammans ger mig lyft. Visst är det coolt att skriva för man får skapa ett eget universum, men det är också ganska ensamt.
Hur mycket ansvar kan man ta för något man bara är en liten del av?
– Vi pratade mycket på skolan hur mycket ansvar jag som skådis kan ta för en slutprodukt som jag bara är en pusselbit i, berättar Fagerudd. Man har oftast möjligheten att välja sina projekt, vara delaktig i processen och säga vad man tycker, men till viss mån är skådespelaren också en annan konstnärs verktyg.
Fagerudd berättar att hon hittills varit med i många projekt med feministisk prägel och som hon stolt kan stå för, bland annat tv-serien Vakuum.
– Men jag har också varit med om att jag står på en scen och säger någonting som del i en berättelse där jag märker att oj, det här står jag inte för till hundra procent. Som tur är har det varit i skolsammanhang där jag lärt mig av det, säger Fagerudd.
– Tyvärr är jag övertygad om att jag igen kommer att hamna i sammanhang där jag märker att jag reproducerat nånting jag inte står för. Då hoppas jag ha ryggrad att ifrågasätta det eller föreslå en ändring. Man är rädd som nyutexaminerad skådis att säga något fel för man blir struken jättelätt.
Pakaslahti tycker ändå det skapats en ändring efter metoo-tiderna.
– Det är svårt att säga hur branschen har varit tidigare, men jag tänker att vi som en ny generation av filmskapare kan fungera på ett annat sätt och göra våra egna projekt. Vi behöver inte gå med i hur saker har gjorts förut.
Siri Fagerudd
- Född i Helsingfors men uppvuxen i Vasa och Larsmo.
- Skådespelare, blev klar från teaterhögskolan i Stockholm år 2019.
- Jobbar i Sverige och Finland både på teaterscenen och framför kameran.
- Spelar huvudrollen i finlandssvenska tv-serien Vakuum som kom ut i december.
- Är aktuell med tredje säsongen av tv-serien Tjockare än vatten och pjäsen Projekt moder på Strindbergs intima teater i Stockholm.
– Jag och Gunnel Lindblom gör scener ur Strindbergs pjäser som handlar om moderskap. Hon är 64 år äldre än mig och det är otroligt att få jobba med en person som varit i branschen över 50 år och har all den erfarenheten – också inom livet. Vi kommer från olika håll och har helt olika syner på saker. Det har varit knäppt, outhärdligt, jätteroligt och jag har lärt mig massor.
Går det att vara konstnär utan att åka till Sverige?
Pakaslahti och Fagerudd har båda varit verksamma i Sverige och Finland. De har haft nytta av det, men tror inte det är en nödvändighet att jobba i Sverige som finlandssvensk i branschen.
– Det är klart att man breddar publiken och gör sig själv en tjänst om man öppnar upp mot Sverige också, säger Fagerudd. Men det var också helt fantastiskt att komma tillbaka till Finland och göra Vakuum, det va en ära! Min första stora roll och så råkade det vara ett projekt som lyfte fram ämnen jag själv brinner för.
Att vara i Sverige hjälper att se sina egna konturer bättre och få koll på sin egen identitet som finlandssvensk, förklarar Pakaslahti. Hon tror det är viktigt att berätta utgående från där man är. Men hon har ingen agenda att få Finland eller Svenskfinland känt ute i världen. Det har inte Fagerudd heller, trots att hon ofta kan bli frustrerad på svenskarnas bristande kunskap om finlandssvenskar.
– Med tanke på hur många vi är och hur nära Sverige vi är så finns det överraskande lite kunskap om vad vi är – och att vi överhuvudtaget finns. Så det är jätteroligt när man har möjlighet att synliggöra Svenskfinland.
I sina roller i Sverige har Fagerudd tagit det medvetna valet att tala finlandssvenska.
– Jag önskar att jag hade någon noga uttänkt agenda eller tanke med det, men just nu ser jag helt enkelt inte hur det skulle förbättra mitt konstnärskap att ständigt tala rikssvenska.
Ibland försvenskar hon lite för att göra det tydligare, till exempel genom att lägga till e:na i slutet på “inte”. Andra gånger gör hon tvärtom och späder på sin finlandssvenska lite extra för att det passar karaktären.
Kan andra människor förstå finlandssvenskar?
Pakaslahti önskar att det skulle göras mera långfilm på finlandssvenska.
– Det görs jättesällan. Man borde bara göra mera, för då skulle den finlandssvenska filmen ta plats och existera. Att det görs så lite får det att kännas som om det inte finns en industri, vilket inte alls stämmer.
Fagerudd instämmer men säger att det däremot på kort tid har gjorts modiga finlandssvenska tv-satsningar.
– Det finns så många finlandssvenskar som jobbar med kultur och är otroligt bra på det. Visst är publiken liten men det gör det också till en konkret målgrupp.
Och det som görs behöver inte stanna inom Svenskfinland, poängterar Pakaslahti. Det går att texta och de nordiska språken är så lika varandra. Fagerudd och Pakaslahti tror det ligger något i den finlandssvenska mentaliteten som gör att vi tittar inåt och bara ser vår egen lilla bubbla.
– Det kanske kommer från att vi är en kultur som lever inne i en annan kultur. Därför tänker vi att vi inte är förstådda, menar Pakaslahti.
– Jag tror det är ganska unikt att vi har det här ankdamms tänket, säger Fagerudd. Det finns två självbilder: å ena sidan är vi så stolta över det finlandssvenska men å andra sidan är vi få och ingen kan förstå oss. Vi är lika många som islänningarna och de gör hur många tv-serier som helst som visas i hela norden. Och vi har ju ett helt grannland som talar samma språk, det är inte någon liten publik egentligen.
Så, den finlandssvenska filmbranschen räddas genom att inte låta den drunkna i ankdammen. Men hur blev det med första frågan, om den kan rädda världen? Siri Fagerudd och Kaya Pakaslahti tror absolut att Svenskfinlands filmbransch kan rädda världen.
– Vi gör ju konst för att rädda världen. Man kan rädda världen på så många olika skalor och jag tror på det småskaliga. Vi ska inte glömma att Svenskfinland också är en del av världen.
