Guggenheim skulle bli Helsingfors och Finlands största, vackraste, bästa och dyraste museum på en av landets dyraste tomter, Södra kajen. Guggenheimmuséerna för modern konst är kända runt om i världen för sin arkitektur med WOW-faktor, nånting man tänkte skulle sätta Helsingfors på kartan som en modern och cool nordisk stad.
För att förstå Guggenheimprojektets kontrovers och ihärdighet kan det hjälpa att känna till Bilbaoeffekten, förstå narrativet om eliten och Helsingfors stads äkta strävan att bygga ett landmärke på den centrala tomten på Södra kajen.
Text: Joel Sundström
Illustrationer: Marie Krogius
År 2011 ger Helsingfors stad Solomon R. Guggenheim-stiftelsen i uppdrag att utreda möjligheten att bygga ett Guggenheimmuseum i Finland. Redan från början vet alla att projektet i Helsingfors inte kan bli billigt men man baserar en stor del av de ekonomiska beräkningarna på succéhistorien i Bilbao. Drivkraften är den finska kultureliten, med chefen för Helsingfors konstmuseum Janne Gallen-Kallela-Sirén och överborgmästare Jussi Pajunen i spetsen. Tanken är att stärka Finlands ställning på den internationella kulturarenan. Ingen dålig idé i sig, men väldigt dålig timing. Kom ihåg att Finland år 2011 fortfarande tampas med konsekvenserna från senaste lågkonjunktur och populisternas understöd växer i opinionsmätningarna.
Vad säger “Herrarna i Helsingfors” mera än ett miljonprojekt för konst och design samtidigt som landsbygden töms på människor och stora industrier tvingas säga upp hundratals anställda. Narrativet är som gjort för lätta politiska poäng. Guggenheim är inte ett populärt projekt precis.
Miraklet i Bilbao
En drivande kraft till varför man ville ha just ett Guggenheimmuseum till Helsingfors var miraklet i Bilbao. Bilbao i norra Spanien var en traditionell industri- och hamnstad som så många andra industriorter hade svåra ekonomiska problem. Efter många om och men lät man bygga ett Guggenheimmuseum i staden. Muséet blev en succé, Bilbao fick nytt liv och turismen blommade. Detta kallas ibland för Guggenheimeffekten eller Bilbaoeffekten. Flera städer runt om i världen har försökt återskapa denna effekt men ingen har lyckats, kanske för att Guggenheimmuseet endast var en delorsak till framgången i Bilbao och man gett en förenklad förklaring till en komplicerad process.
Under åren 2011–2016 tar Helsingfors stadsfullmäktige del av ett flertal utredningar, ekonomiska projektioner och både stöd och oro från invånare. Resultatet blir att Guggenheimprojektet fälls och tas upp igen tre gånger.
Der första Guggeheimförsöket rinner ut i sanden, museet ser ut att bli för dyrt och många anser att finansieringsmodellerna är för osäkra. Enlig planerna skulle Helsingfors stad ha stått för de årliga underhållskostnaderna på nästan 15 miljoner euro med en uppskattad inkomst på ungefär 7 miljoner euro. Utöver det skulle staden betala den årliga licensen på 1,3 miljoner euro de första 20 åren för Guggenheimmuseet. Licensen ger rätten att använda sig av brandet Guggenheim och ger tillgång till mycket konst. Modellen fungerar ungefär som Mcdonalds, minus konsten förstås.
Nästa försök kommer år 2013 när Guggenheimstiftelsen föreslår att en större andel av kostnaderna kan täckas av privata finansiärer och stadens andel minskar. Trots den starka kritiken är många nyfikna på ett museum, så utredningarna fortsätter. År 2014 besluter staden att boka tomten på Södra kajen för museet och en internationell arkitekturtävling utlystes. Nästa år utses vinnaren Majakka och det ser ut som om planerna trots allt blir av.
Men den nya regeringen har andra planer. Helsingfors stad och Guggenheimstiftelsen har räknat med regeringens stöd, men för Sipiläs regering med Sannfinländarna är det en omöjlig tanke. Timo Soinis bevingade uttalande “Guggenheimiin ei tule valtion rahaa” blir till och med en rap-remix på programmet Noin viikon uutiset och en hit på Youtube. Vad utrikesministern har med saken att göra förblir oklart. Sanni Grahn-Laasonen, dåvarande utbildnings- och kulturminister, är försiktigare och hävdar att finansieringen är ett ministeriebeslut och att regeringen visst kunde backa upp Guggenheimprojektet. Dödsstöten kommer i formen av en Tweet från dåvarande statsminister Juha Sipilä:
”Förslaget att bygga Guggenheimmuséet utan statens stöd är välkommet.”
Sipiläs tweet ses av många som den sista spiken i kistan. Men de underskattar den amerikanska jättens envishet.
Ihärdiga Guggenheim försöker ännu en tredje gång i slutet av 2016 med ett förslag där man har mera stöd från privata finansiärer och Helsingfors stad. Staden skulle i denna modell stå för hela 80 miljoner euro. Den 1 december 2016 faller drömmen om ett Guggenheimmuseum slutligen i stadsfullmäktige med rösterna 53-32 efter 170 talturer och en nästan sex timmar lång debatt.
Trots att Guggenheimhärvan nu är över för gott har drömmen om ett museum på Södra kajen inte dött ut i Helsingfors. Som bäst planeras ett nytt arkitekturmuseum utan någon amerikansk stiftelse som råddar till det. Det nya inhemska Museét för design och arkitektur har brett stöd från kulturkretsarna och lärdomen av Guggenheims misstag i bakfickan. Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori skrev på hösten i sin blogg att Helsingfors inte kan vänta på staten för evigt.
Södra kajen står tom, Finlands kanske dyraste tomt är en parkeringsplats. Under regeringsförhandlingarna lovades det finansiering för ett supermuseum i Helsingfors, men än så länge har de löftena inte realiseras. Nu går Helsingfors vidare utan statligt stöd, igen. Skillnaden är att antalet museibesök ökat markant sedan 2011 och efter det framgångsrika biblioteket Ode finns det ett nytt självförtroende hos Helsingforsbeslutsfattarna.
Museet kan bli en samlingsplats för invånarna, ett skyltfönster för finskt kunnande, en turistattraktion, ett helt eget finskägt museum utan amerikanska snåla tassar. Helsingfors har världens bästa nya bibliotek. Kanske vi inom kort har världens bästa moderna museum?
