Text: Anna Hellberg. Bild: Johan Hagström
Torsdagen 24 februari, när Ukrainas befolkning vaknade upp till krig, vaknade jag upp för att göra en intervju med Elisabeth Rehn, före detta försvarsminister och FN-diplomat. Ett rent sammanträffande att intervjun var bokad till precis den dagen. Jag och Rehn hade planerat att diskutera jämställd värnplikt och Hornet-köp, men ett mer aktuellt tema stod först på listan. Bara några timmar sedan hade ett krig brutit ut i Europa.
– Det var en chock för hela världen vad Putin ställde till med, säger Rehn.
– Framför allt hans sätt att totalt genera alla som har trott att de sitter och förhandlar och har riktiga samtal med honom.
Rehn citerar Niinistös uttalande på förmiddagens presskonferens: “Masken har tagits av och nu lyser bara krigets ansikte”. Kvällen innan hade Rehn följt med debatten i FN:s säkerhetsråd. Viktiga tal – men man hade en djävul att jobba emot.
– När man en gång får makt så vill man ha mera makt. Och Ukraina har varit som en sten i skon eftersom de blivit mer och mer bundna till väst. Putins stolthet kunde antagligen inte klara av det, funderar Rehn.
På frågan om hur Finlands säkerhetssituation nu ser ut svarar Rehn att fokuset är riktat mot Ukraina, men tillägger att man aldrig vet hur aptiten stiger medan man äter.
– Vi borde kanske ha säkrat oss då när det var bra väder, men då var det ännu så många som levde kvar i den gamla skrämseln för Ryssland och Sovjetunionen.
– Därför ska vi ta det här väldigt allvarligt. Vi är det enda europeiska icke-natolandet som har den här långa gränsen mot Ryssland, förutom Ukraina.
Rehn har alltid varit Nato-vänlig och även samarbetat med Natos europeiska ledning under sin tid som diplomat i Bosnien-Hercegovina. Hon ville ha Finland med i Nato redan på 1990-talet.
– Vi borde kanske ha säkrat oss då när det var bra väder, men då var det ännu så många som levde kvar i den gamla skrämseln för Ryssland och Sovjetunionen. Många politiker och företag har också haft affärer med Ryssland, och det är först under det senaste decenniet som vi börjat frigöra oss, gud ske lov.
Nato-frågan har också blivit högaktuell.
– Säkert har regeringen och presidenten arbetat betydligt mera på frågan än vi vanliga dödliga får veta. Och vi behöver inte veta.
“Fosterländskheten har stämplat hela mitt liv”
Rehn berättar hur betrykt hon blev då hon satte på radion på morgonen och fick höra nyheterna. Förmiddagen fram till intervjun har varit svår, inte minst på grund av Rehns egna krigsminnen. När vinterkriget bröt ut var hon bara fyra år, men under fortsättningskriget var hon däremot en aktiv flicklotta. Hennes pappa var läkare och inkallad.
– Fosterländskheten har stämplat hela mitt liv, att försvara Finland. För mig har det varit hemskt viktigt att hela befolkningen ska kunna försvara sig på olika sätt. Att ha en beredskap att klara sig i svåra situationer.
Samma fosterländskhet har fått Rehn att kämpa hårt för kvinnornas roll i krig och konflikter, både som försvarsminister och senare. Den kampen gav konkreta resultat.
– Det är 30 år sedan de första kvinnliga fredsbevararna skickades ut, och det var mitt arbete. Vi satte också igång arbetet för allmän värnplikt, vilket inte lyckades helt och hållet – den blev ju frivillig för kvinnor.
Det Rehn ville driva igenom redan på 90-talet var en likadan jämställd värnpliktsmodell som Svensk Ungdom förespråkar än idag. Modellen innebär ett allmänt uppbåd och en allmän tjänstgöring, för att alla de bästa krafterna bland Finlands ungdomar ska kunna göra sin tjänst. Rehn jobbade också aktivt för beväringarnas rättigheter och välmående.
– Jag har kämpat hårt mot allt pimsande.
“Pimsande” är arméslang och syftar på trakasserier eller mobbning, till exempel osakliga uppgifter som beväringar utsätts för, ofta av de lite äldre.
– Man ska lyda order, och man ska lyda hårda order, men man ska inte bli osakligt bemött när man gör sin tjänst.
“Herregud jag lever”
Något som Elisabeth Rehn ofta är ihågkommen för är det historiskt betydande köpet av de amerikanska Hornet-stridsflygplanen. Innan Hornet hade Finland köpt hälften av sina plan från Sovjet och hälften från väst. Att köpet gjordes helt och hållet från USA var ett betydande steg närmare västvärlden för Finland.
Rehn var själv med om en halvtimmes flygtur i ett Hornet-plan vid Blue Angels uppvisning i Åbo. Hon beskriver upplevelsen som både fantastisk och ruskig.
– Jag fick gå igenom hela proceduren med hur man ska andas och möta trycklösheten. Och så fick jag skriva på papper att min familj inte har några krav på marinen ifall det händer någonting, berättar Rehn och tillägger att själva flygupplevelsen var underbart befriande.
– Det känns som man skulle vara ovanför allting, man ser så mycket och alla världens bekymmer finns där långt nere. Men ett tag när vi hade flugit på rygg en stund och sedan rätade upp oss så kände jag att “nej, nu spyr jag”, minns Rehn.
– Men när jag trevade med handen efter papperspåsen såg piloten det och drog planet rakt uppåt. Då satte sig mina tarmar i rätt ställning igen och jag klarade mig utan att spy. När jag kom ner i ett stycke och tjoade med armarna i luften tänkte jag att “herregud jag lever”.
Många var avundsjuka över Rehns plats i Hornet-planet. Bland annat Ilkka Kanerva var en av dem som gärna hade tagit över platsen av Rehn.
– Han bombarderade min sekreterare med meddelanden om att han måste få den där platsen. Då beslöt jag att “tammesjutton fast jag skulle dö så ska jag flyga”. Ska man kämpa för kvinnors rättigheter ska man göra det också fast det är någonting man är lite livrädd för, skrattar Rehn.
“Som människa är jag emot stridsflygplan”
Rehn har aktivt följt med det senaste köpet av F-35 -planen, som blir ersättare för Horneten. Hon har ändå hållit fingrarna borta ur spelet och säger att en före detta försvarsminister inte ska blanda sig i.
– Det är inte riktigt etiskt. Det här är Kaikkonens plan, Horneten var mitt plan. I de mest oväntade sammanhang kan det ännu hända att folk säger att “nog var det sen bra att du köpte de där hornetarna”, som om jag sku ha gått och shoppat till Stockmann.
Det fanns givetvis också de som kritiserade köpet och undrade varför man ska lägga så mycket pengar på stridsflygplan. Köpet väckte starkt motstånd, särskilt bland yttersta vänstern. Själv är Rehn också kluven i frågan.
– Som människa är jag emot att man sätter såhär mycket pengar på krigsmaskineri.
Under andra halvan av 1990-talet jobbade Rehn med människorättsarbete på olika krigsfält i världen, bland annat som männsikorättsrapportör för forna Jugoslavien och sedan som chef för FN i Bosnien-Herzegovina.
– Då kom jag in i kriget på riktigt igen. Det att jag hade upplevt krig som barn och civilas lidande gjorde det lättare för mig att möta de här människorna som var krigets civiloffer.
Som försvarsminister såg Rehn den fina och glamorösa sidan av politik. Hon tycker ändå att varje beslutsfattare som har att göra med konflikter borde se på gräsrotsnivån vad krig faktiskt handlar om.
– Det var jätteviktigt för mig att vara där mitt bland dem som var offer för kriget. Jag träffade kvinnor vars män och söner hade mördats i Srebrenicamassakern. De hade förlorat allt, säger Rehn.
“Hei Ellu, mitä sulle kuuluu?”
Rehn har aldrig känt särskilt varmt för hierarkier. Under sin tid i Bosnien-Hercegovina ville hon inte ha mycket säkerhetspersonal och krävde att få gå ut på kvällen på torget i Sarajevo på egen hand.
– Jag ville få kontakt med folk. I Sarajevo brukade jag gå ut och äta middag med mina lokala sekreterare, tolkar och chaufförer. Då fick jag höra inifrån vad som faktiskt händer, berättar hon.
Alla gillade inte Rehns avslappnade stil, men hon fick också beröm för den nära kontakt hon skapat med befolkningen. Samma stil hade Rehn också i försvarsministeriet.
– Några hade hemskt svårt att förstå att jag talar och söker åsikter och fakta från hela personalen.
Rehn hade också god kontakt till beväringarna, och fick tonvis med kort av dem.
– Det kunde stå “Hei Ellu, mitä sulle kuuluu? Meillä täällä tuvassa on ihan kivaa” och så var kortet undertecknat av sju eller åtta killar. Ibland vände beväringarna sig till mig med hemska nödrop. Det var pojkar som hade blivit tvingade till tjänstgöring av sina föräldrar och led ohyggligt och grubblade på självmord. Där kunde jag hjälpa i ett par fall. Jag försökte vara nära dem som gjorde sin tjänstgöring för finlands väl, berättar Rehn.
“Så jag inte skulle hinna ställa till med något tokigt som kvinna”
Rehn började sin ministerskarriär först i Harri Holkeris regering, och sedan i Esko Ahos regering från år 1991 framåt. SFP:s Christoffer Taxell lämnade politiken, och Ole Norrback som då var försvarsminister ville ta över som undervisningsminister efter Taxell. Försvarsministerplatsen blev ledig.
– Då tyckte man väl att man kunde ta en risk på en kort period på nio månader tills nästa val. Så jag inte skulle hinna ställa till med något tokigt som kvinna, skämtar Rehn.
Elisabeth Rehn var den allra första kvinnan i världen som blev utnämnd till posten som försvarsminister. Den andra efter henne var Kanadas Kim Campbell.
– Hon var alltid jättesur över att hon inte var den första, berättar Rehn och tillägger att det förstås var på skämt.
– Det var väldigt mycket uppmärksamhet med min utnämning och för mig som kvinna var det en hederssak att jag lade mig in i arbetet grundligt. Jag gick från avdelning till avdelning och ville veta allt, så att när jag mötte pressen kunde jag svara på frågor och visste vad jag talade om.
“Kände aldrig det som en förlust”
Rehns popularitet blev särskilt tydlig år 1994 när hon nästan blev vald till president. Det var historiskt att SFP:s presidentkandidat kom med i valets andra omgång, och det var med liten marginal som Rehn till slut förlorade mot SDP:s Martti Ahtisaari.
– Det var en otrolig medborgarrörelse. Vi hade jätteroligt under vår kampanj, det var annorlunda än de stela kampanjer som förts tidigare, minns Rehn.
Hon berättar att man på den tiden alltid visste att den andra kandidaten i omgång två var en socialdemokrat, så Ahtisaaris gäng kunde spara sig. Rehn hade däremot aldrig räknat med att komma till den andra omgången.
– När de stora stötarna i de sista debatterna kom var jag uttröttad. Jag räckte inte till, men det var egentligen bra. Det skulle ha blivit många problem med att vara president och jag har haft ett rikare liv utan det. Jag kände aldrig det som en förlust, säger Rehn.
Många ville givetvis ha Rehn att ställa upp igen i valet år 2000. Också de personer inom partiet som inte gett sitt stöd till Rehn i det första valet var nu alla på hennes sida. Rehn ville inte själv men lät sig övertalas.
– Jag hade allt med Bosnien bakom mig. Jag hade förändrats och sett så mycket elände att jag inte var den samma.
“Jag hoppas att man tror på vårt lands framtid”
Till Svensk Ungdoms medlemmar har Rehn ett budskap.
– Ni ska fortfarande ha framtidstro. Det är visserligen svårt när vi suttit två år mer eller mindre isolerade från normalt umgänge. Framför allt unga har blivit väldigt illa behandlade av någonting som ingen har kunnat rå på, och nu upplever vi militär osäkerhet, men trots det ska vi ha en framtidstro.
Rehn hoppas också att vi inte underskattar vårt självständiga Finland, och har en försvarsvilja, vilket kan innebära att ställa upp för landet på många olika sätt.
– Fosterländskhet låter så pampigt, men jag hoppas att man faktiskt tror på vårt lands framtid. En snart 87-årig kärring är inte den som ska ha det, utan det är ni unga som ska ha den tron.
